Plockmat efter filmen
För en cineast som mig är det inte alltid mat, eller smaken på maten som är viktig, om man inte råkar ha en spansk filmfestival. Efter det vill man smaka på alla de goda tapasrätterna man ser skådespelarna äta sig mätte på; små brödbitar som de doppar i olivolja och salt, mortadella med oliver, spansk chorizo, tonfiskröror med pesto och god baconlindad getost. På restaurangen Alegria får man den godaste tapas man kan få i Stockholm.
Såg allt från Almodovar till Berlanga
Först spisade vi alla gamla goda spanska filmer som vunnit internationella filmpriser; Ma Ma, från 2016, Vänner för livet också 2016, Vredens eftermiddag, i år. Vi såg även gamla vinnare, som Vedergällningen 1958, Placido, 1961, los Tarantos, 1963, Tristana 1970 och till sist Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, 1988.
Almodovar stor favorit
Som vanligt står Almodovar ut, även om jag gillar komedier mest. Almodovar känns som en galenpanna till regissör, men jag råkar gilla galenpannor - mycket. I jämförelse med dagens filmer från Hollywood gillar jag filmer som försöker komma åt människans kött och blod och inte datormanipulativa människor. Människan som fenomen är på väg ut ur filmerna. Dator som människor däremot är på väg in.