Charlotte Wiberg: Det är så lätt att bli på smällen
Charlotte Wiberg är filmvetare och driver bloggen kamferdroppar. Här skriver hon ett gästinlägg om graviditet i fiktionen.
Det är så lätt att bli på smällen i böckernas och filmernas och pjäsernas värld. Knappt en otrohetsaffär, ogift romans (om det är äldre tider vi befinner oss i) eller våldtäkt äger rum utan att ett barn poppar upp som en bitterljuv påminnelse om det skedda. Det är så vanligt att jag häromdagen såg det i en litterär analys särskilt påpekas att författarinnan till den bok som behandlades inte låtit en ung kvinnas “engångsförlöpelse” få några konsekvenser i form av en graviditet.
Men snälla nån, ville jag utbrista, det är väl ändå inte mer än sisådär trettio procents chans/risk att nåt händer ens i de bästa av omständigheter (rätt tid på månaden i högfertil ålder). Alla kvinnliga protagonister kan väl inte bli på smällen av minsta manliga intimberöring jämt.
Okej, jag är inte så dum att jag inte fattar det dramatiskt potenta i de där barnen som ständigt skapas inom fiktionen. De tydliggör sexualmoraliska föreställningar och skrankor. De blir som sagt inte sällan till påminnelser, till det ständigt närvarande förflutna i symbolisk form. De får bli bärare av synder eller, vilket också förekommer, symboler för livet och glädjen och försoning och möjlig framtidsförlösning. Och så vidare. Och inte kan man kräva att konsten alltid ska vara inriktad på realism. Och så vidare. Men nog är det lite tröttsamt att det förmedlas så mycket mystik och konstiga föreställningskomplex omkring det här med sex och graviditeter, och detta även i våra dagar. Som om det inte funnes nog av den saken. Inte sällan är det till exempel så att den kvinnliga protagonisten “vet” att hon är gravid, att hon känner på sig att något hänt mer eller mindre direkt efter samlag (som, om man till exempel tänker på Catherine Breillats film Romance, knappt ens behöver vara vad man kallar “fullbordat”). I Carina Rydbergs deckardebut Den som vässar vargars tänder får romanens modersgestalt typiska graviditetssymptom och börjar kräkas bara timmar efter befruktningen kan ha skett. Man läser och blir irriterad men tänker “Okej, det här är ju faktiskt en roman, då får man lov att brodera och ta ut svängar och allt det där”. Men när man läst och blivit irriterad tillräckligt många gånger så hjälper den där brasklappen till slut inte längre – till slut blir liksom bara irritationen kvar.
Mer om kultur, litteratur, böcker, film, kvinnor, graviditet
Jag läste om en bok där en kvinnlig bifigur lämpligt blev gravid med precis rätt person, utan något längre intimt umgänge (eller umgänge över huvud taget), så sent som i förrgår. Annars brukar det ju dessutom lätt få en särskilt betydelse om kvinnor inte blir med barn också.
Det är väl bara en applikation av Lagen om Alltings Jävlighet: du blir med barn om du inte vill bli det, och inte om du vill bli det. Rent objektivt-statistiskt kanske det inte funkar så, men subjektivt-psykologiskt kan det kännas som att det funkar så, och litteraturen bör väl spegla det senare, om den vill fånga sina läsare.
Fast inte handlar det väl nödvändigtvis så mycket om vad personerna vill? Visst, det kan finnas sådana element inblandade, särskilt i de fall då det finns någon avgörande betydelse i att någon inte blir gravid, men annars har de, som Charlotte påpekade, ofta en funktion som inte alls behöver vara knuten till om de är välkomna eller inte.
Nä precis. Sen är ju inte all litteratur osv avsedd att spegla det subjektiva heller. Även om det förvisso nog är vad som dominerar starkt.
Det där är nåt som också har retat mig, men sen kom jag på att det faktiskt fanns en rent biologisk förklaring.
Kvinnor blir faktiskt kåtare (om man inte äter p-piller) före ägglossningen.
Då kan man ju tänka sig förr i tiden om hjältinnan hade en tjatande kavaljer så var risken/chansen att hon skulle falla till föga faktiskt störst när hon var som mest fruktsam.
I allt vårt teoretiserande och filosoferande glömmer vi faktiskt ofta bort att vi bara är en primat bland andra primater.
Nu håller jag definitivt inte med om att saker som ovan gör att vi bara är en primat bland andra primater, men även om det skulle stämma – och jag betvivlar att det skulle räcka som förklaring – och vi bortser från att de flesta kvinnor vill ha sex även vid andra tidpunkter, och att chansen/risken att bli gravid av ett ligg fortfarande generellt är mindre än att inte bli det (vilket blir rätt mycket att bortse från …), så förutsätter det att författarna medvetet tänker på den saken: istället för att ta hänsyn till symboliken och det, som Charlotte uttryckte det, dramatiskt potenta, sitter och funderar över hur mycket större chansen är att hon vill ha sex vid ägglossningen och om det möjligtvis kunde leda till en graviditet. Att böcker och film skulle följa samma logik som verkligheten skulle till och med om det betraktades som önskvärt kräva att den/de som skapade dem skulle sitta med livets alla små detaljer i huvudet, och det gör de inte.
Nu var ju inte mitt inlägg så allvarligt och allomfattande. Det var bara en tanke som slog mig när jag just retade mig på det där graviditets-scenariot. Framför allt i böcker och filmer som utspelas i äldre tider. Då förväntades ju kvinnor “hålla på sig”. Att de ändå föll till föga kan ju ha varit för att lustan blev dem övermäktig just dessa dagar i månaden. ;-)