Bränt järn

Är det för mycket att ha hoppats att manga- och animevågen skulle ha inneburit ett tillräckligt stort intresse för japansk kultur för att i någon liten mån sprida sig till romanfronten också? Kanske. Det rör sig om kulturformer som sipprat in i Sverige till stor del med hjälp av internet, och manga, anime och J-rock/-pop trivs bättre med tekniken än det rent bokstavsbundna berättandet gör. Kanske delvis en annan publik, få hobbyöversättare med bristande språkkunskaper, färre som skulle vilja läsa det på skärmen ändå. Det är synd, för med tanke på vad man ser när man betraktar översatt litteratur i Sverige – böcker från engelskan, engelskan och sedan ytterligare några översatta från engelskan – hade nästan vilken hjälp som helst för litteratur från andra språkområden varit välkommen.

Lite ironiskt, om än föga förvånande, är att den japanska romanförfattare som syns mest i Sverige (och övriga västvärlden) idag – en av få som över huvud taget gör det – är så västerländsk i sitt berättande, i sina referenser. Haruki Murakami växte upp med det västerländska kulturarvet och har bott i USA, och det märks. Den av hans böcker som har uppmärksammats mest i Sverige de senaste åren är Kafka på stranden (Umibe no Kafuka, översättning Eiko och Yukiko Duke), och redan titeln pekar mot Europa. De litterära referenserna, musiken, till och med mytologin – Oidipus, kanske en smula Orfeus och Eurydike – fortsätter i den riktningen, även om Japan förstås också är i allra högsta grad närvarande. Är det typiskt för japanska författare som uppmärksammas här? Två japanska författare har fått Nobelpriset: Kenzaburo Oe som studerade fransk litteratur på universitetet och var influerad av Jean-Paul Sartre och Yasunari Kawabata som studerade engelska. Oavsett så antar jag att man får vara glad för att någonting översätts över huvud taget.

Mer om litteratur, böcker, översättningar, japan, kultur