Bränt järn

Utgångspunkten är en meningsskiljaktighet. Redan förordets andra mening får mig att komma på kant med Alberto Manguels Nattens bibliotek (The Library at Night, översättning Margareta Eklöf). “Utanför teologin och den rena fantasilitteraturen [vilket är en översättning av fantastic literature jag inte tycker om] är de flesta av oss övertygade om att de främsta företeelserna i vårt universum är bristen på mening och avsaknaden av ett urskiljbart syfte.” Är vi? Jag håller med Manguel om att universum saknar uttalad mening och urskiljbart syfte – men varför skulle det vara de främsta företeelserna, the main features, vår värld har att erbjuda? Att definiera vårt universum utifrån en avsaknad av syfte kräver att man från början letar efter ett sådant och ser det som mer naturligt än att det är upp till oss själva att var och en skapa våra egna syften. Vad får författaren att tro att de flesta av oss skulle lyfta fram just dessa saker som det mest grundläggande i vår existens? Har han över huvud taget någonting som stöder det uttalandet? Nej, och i mina ögon är det kanske det mer än någonting annat som kännetecknar Nattens bibliotek: stora, svepande påståenden utan grund.

Nattens bibliotek är en bok om biblioteket i dess olika former: som myt, ordning, utrymme, makt, skugga, form, tillfällighet, arbetsplats, minne, ö, överlevnad, glömska, fantasi, identitet, hem. Med en personligt essäistisk hållning för Alberto Manguel läsaren från mänsklighetens allra första kända bibliotek till Alexandria till Bibliothèque nationale de France till sitt eget och en lång rad andra däremellan. Bibliotek som är, bibliotek som var och bibliotek som aldrig har funnits. Det är en bok som genomsyras av kärlek till litteraturen, till boken och till biblioteket. Tyvärr hindrar det mig inte från att mest bli irriterad på den. Genom läsningen kliar det ofta i fingrarna på mig efter att plocka fram en stor, gärna röd, penna och skriva saker som nej, fel eller träskalle kan du vara själv. Inte nödvändigtvis i marginalen, gärna över författarens egna ord. Manguels inställning till saker han inte tycker om personer han inte håller med irriterar mig till och med när jag själv håller med honom.

Ytterligare ett exempel på hur hans svepande uttalanden ser man när han kommer in på biblioteket i Alexandria:

Detta gränslösa biblioteks tysta arkitektur, diffus, majestätisk, ständigt närvarande, förekommer alltjämt i våra drömmar om en universell ordning. Ingenting som liknar det här har någonsin skapats igen, trots att andra bibliotek (även nätets) har försökt imitera dess häpnadsväckande ambition.

Varför i alla världen då? Han konsterar själv att antalet bokrullar man hade beräknat skulle behövas för att samla “alla böcker från all världens folk” var lika många som Library of Congress tog emot 1988. Biblioteket i Alexandria lyckades naturligtvis inte med att samla all världens kunskap, trots att både världen och kunskapen för dem var betydligt mindre än idag. Man skall förstås inte förminska ambitionen och arbetet med biblioteket i Alexandria, men jag ser ingen anledning att sätta det på en ouppnåelig piedestal. För att ta ett utskällt exempel så imponeras jag minst lika mycket av Wikipedia, både när det gäller ambition och resultat, som trots att det bara är en enskild encyklopedi och inte ett helt bibliotek på några få år lär ha hunnit samla mer kunskap – därtill förmodligen mer neutral och korrekt sådan. Dagens stora bibliotek har minst lika monumentala uppgifter och ambitioner. Varför skulle det vara mer häpnadsväckande att bygga ett hus av alla träd i byn, om det bara finns tio, än ett av hundra bara för att skogen har blivit större? Manguel lyckas aldrig på något övertygande sätt förklara varför det är som han säger, annat än att det skulle vara så för att han säger det.

Ibland blir det bara fel. Som när han påstår att det romerska alfabetet (men inte säger man väl det romerska alfabetet på svenska? På engelska kan man växla mellan kalla det för Latin eller Roman alphabet, men svenskan brukar hålla sig till att kalla det för latinskt) skulle variera mellan tjugosex (engelska) och tjugoåtta (spanska) tecken. Särskilt ironiskt blir det förstås översatt till ett språk som använder ett latinskt alfabet med tjugonio bokstäver, och det finns slaviska språk som använder sig av ännu fler samtidigt som det italienska alfabetet brukar sägas ha tjugoen bokstäver.

Än större problem än med grundlösa påståenden och rena felaktigheter har jag med det drypande föraktet i Manguels bok. En bibliotekarie tillika mikrofilmsförespråkare som inte håller med Manguel om vikten av den fysiska boken och pappret är en “träskalle, en person som i intellektuella och alla andra avseenden är totalt okänslig för upplevelsen i att läsa”. Att läsningen har gått från en “oskattbar förmåga” förbehållen ett fåtal till någonting som, i vår del av världen, nästan alla kan använda sig av, betyder att det är en färdighet underordnad “principer för själlös ekonomisk profit”. Visst, världen blir ju verkligen sämre av att sjuksköterskor, personal på försäkringsbolag, servicetekniker och andra som gör vårt samhälle enklare att leva i använder text i sitt arbete utan att förundrat tycka att bokstäverna har en magisk glans – det är inte bara alla som inte håller med Manguel som är värda att se ned på, utan hela samtiden. Nattens bibliotek är på många sätt en pessimistisk bok, övertygad om att världen på många sätt blir sämre. Folk som gärna vill bli avporträtterade med bokklädda väggar i bakgrunden är “dryga dumskallar”. För att bygga under det citerar han Seneca, som säger att det är bättre att äga bara några få böcker, och inte “oändliga bokhyllor som de okunniga pryder sina matsalar med”. Man kan fråga sig hur just det uttalandet egentligen går ihop med Manguels privata bibliotek (i vilket han avbildas, med bokklädda väggar som bakgrund, på omslagsfliken), eller alla andra sådana han uppskattande lyfter fram i boken, men det kanske inte var så viktigt när det just här kunde användas som stöd för författarens avsky för alla som försöker använda böcker för att bygga en falsk intellektuell image.

Författarens tro på citatets makt är också problematisk. Det är möjligt att det fungerar rent retoriskt, men sällan tillför citaten egentligen någon särskild tyngd till hans argumentation. Känslan jag får blir mest “jaha, så någon tyckte som du?”. Som när han citerar serietecknare Will Eisner angående internet, som i dennes ögon gått från en “nästintill magisk källa till konstnärliga nya alster till “en stormarknad och ingenting annat dit konsumenterna kommer för att leta efter billigast möjliga produkt”. Men vad är det övertygande i det? Varför skall jag lyssna på Will Eisner? Vad, annat än att han håller med Manguel, är det som gör honom lämpad att uttala sig om saken? Det nämns aldrig.

Internet är över huvud taget någonting författaren inte tycker om. Böckerna “besitter egenskaper som man inte varseblir enbart genom de ord de innehåller. Man måste ha själva de fysiska föremålen framför sig för att uppskatta dessa egenskaper. På nätet, där alla texter är likadana, blir de ingenting annat än spöktext och fotografi”. Men ligger problemet hos internet, eller ligger det hos Manguel? Han måste naturligtvis inte uppskatta att läsa texter på internet om han inte vill (även om det är djupt okunnigt att påstå att de alla skulle vara likadana). Han upphöjer sin personliga uppfattning av känslan av att läsa på skärmen till allmän norm. Jag föredrar också papper framför skärm, men det handlar om att det är skonsammare för ögonen, att det är mer bekvämt. Inte om att berättelsens själ ligger i bokens fysiska form.

Det förflutna (den tradition som för till vårt elektroniska nu) är ovidkommande för nätanvändaren, eftersom det enda som räknas är det som visas just nu. Jämfört med boken, som röjer sin ålder i sin fysiska gestalt, har en text som kallas fram på skärmen ingen historia. […] Nätet är enbart yta och ingen volym, enbart det närvarande och inget förflutet […] Vårt framtida papperslösa samhälle, definierat av Bill Gates i en bok av papper, är ett samhälle utan historia, eftersom allting på nätet är omedelbart samtida.

Förlorar en roman av Strindberg sitt förflutna om jag läser den i nytryck istället för att försöka kämpa mig till en originalutgåva? Nej. Jag vet inte om det är Manguels syn på internet eller historieuppfattning som är absurd. Kanske både och. Nästan alla återgivningar av gamla texter som vi nutida människor läser idag är yngre än sitt innehåll, men det betyder inte att deras förflutna har gått förlorat. Det sitter inte i förpackningen – vare sig i en tryckt bok eller på internet. En bidragande orsak till att jag över huvud taget hade svårt att ta det här stycket på allvar var att jag tidigare samma dag som jag läste Nattens bibliotek långtsamt och mödosamt skumläst bok ett i Ad Herennium på latin, samt bitar ur Quintilianus och en dialog av Tacitus i översättning – på internet.

Sedan är det förstås sant att verba volant, scripta manent ofta inte stämmer på nätet och att en hel del text här lever i nuet, men att bara hävda att det är skrift i förfall är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det handlar snarare om att skriftspråket erövrar en domän som tidigare var förebehållen talspråket. Det typiska alternativet till en illa skriven och snart bortglömd konversation över IRC eller ICQ är inte den eftertänksamma och välformulerade texten, utan ett telefonsamtal.

Det finns även bra saker med Nattens bibliotek, fler än man skulle kunna tro att döma av vad jag skrivit ovan. Det är en bok skriven med genuin kärlek till det ämne den behandlar. Ibland är Manguel insiktsfull, som när han påpekar att hur vi uppfattar böcker står i förhållande till andra böcker som vi har läst, och att de därmed ständigt förändras för oss. Ibland är han rolig, inte sällan kan man lära sig någonting nytt. Men det som lämnar det bestående intrycket på mig är det det okunniga, det fördomsfulla, det inskränkta.

Mer om litteratur, böcker, bibliotek, ordfront, nattens bibliotek, alberto manguel, internet