Bränt järn

Tidningen Kulturens nya nummer (2:2008) har storslaget temat konst. Att konsten är undanträngd i den mediala kulturdebatten är ingen nyhet, därför känns det roligt att Tidningen Kulturen gör vad de kan för att väga upp det enorma övertag som litteraturen, musiken och filmen har i främst dagspress. Ofta är det bara de större utställningarna på de traditionella konstinstitutionerna som får någon uppmärksamhet i traditionella media. Gallerier som skulle kunna jämföras med oberoende bokförlag eller små skivbolag får ingen plats alls, trots att kulturredaktörerna har insett att det ofta är på de mindre förlagen det mest intressanta ges ut idag och därför är villiga att ge visst utrymme åt dessa har de inte lyckats överföra denna syn på konstvärlden och ge den oberoende konstvärlden i närheten av lika mycket utrymme. När nya TK så dimper ner i brevlådan inger den stora förväntningar men lyckas inte riktigt.

Temat konst är förstås enormt och så oöverblickbart att man inte kan få en helhet om man vill visa på bredden och inte heller kan visa detaljerna ens om man fokuserar. Det ofokuserade perspektiv som valts på konsten i detta temanummer, inte på någon särskild strömning, tidsperiod eller konstnärsgrupp, måste nödvändigtvis ge en splittrad bild där som bäst något större kan skymta fram i det samspel som uppstår mellan artiklarna. Men det är inte detta ickefokus som stör mest, det mest uppenbara är den individfokusering som nästan alla artiklar utgår från, utan att någonstans ifrågasättas. Det handlar många gånger i artiklarna inte om konsten utan om konstnären, där konstnären beskrivs som en ensam hjälte i en värld som inte förstår honom eller henne. Intervjuer och historiska skildringar blir i detta perspektiv likvärdiga, Annika von Hausswolff pratar om att hon börjat röka för att få ta paus från sina barn och Picasso beskrivs som en man med samvetskval över huruvida det var rätt att stödja Stalin eller ej. Konstnären står ensam och stark enligt TK, och det är uppenberligen rätt så. De många konstnärskollektiv som lyckats med saker en ensam aldrig skulle mäkta med glöms bort, inte heller får konsten framträda som ett ting i sig utan alltid endast som en humörspegel av konstnären.

Mest intressant är den krönika som tecknas av den minimalistiska konstens framväxt, som nästan enda text vågar den lyfta blicken från det enskilda konstnärsskapet och ser sammanhang, kontexter och helheter där verken får tala för sig och personnamnen blir sekundära. Kanske ligger det också i den minimalistiska konsten själv att avpersonifiera både konstnär och betraktare, en hermeneutisk tolkning av minimalismen är i många fall närmast omöjlig eftersom det inte är konstnärens personliga prägel som är viktigast för konstverket utan interaktionen mellan konstverket och betraktaren.

Mer om Tidningen Kulturen, konst, konstnärer, minimalism, Annika von Hausswolff, Picasso