Om solidaritet
Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, har i den tunna skriften Att se sig själv i andra – om solidaritet sammanställt en kort historik och vissa moderna tolkningar av ett av den politiska retorikens kanske mest sönderslitna och till bristningsgränsen uttjatade ord. Med utgångspunkt i Napoleons Frankrike där ordet för första gången dyker upp som begrepp lotsar Liedman läsaren genom historiens olika tolkningar och ideologiska aspekter av detta mycket viktiga ord.
Den viktigaste analysen av ordet solidaritet är dess dubbla historiska tolkningar välgörenhet och allmännyttighet. Med grund i att solidaritet från början handlar om att göra något gott för en gemenskap man själv är med i, med tanken att man en gång själv kan behöva samma sorts hjälp av denna församling, och alltså är en slags försäkring för ens egna framtid kontrasteras den mer moderna tolkningen att solidaritet skulle handla mer om empati och välgörenhet, alltså att man bör vara solidarisk med andra genom att hjälpa de som vid en viss tidpunkt allra mest behöver hjälp, oavsett om dessa är en del av någon gemenskap man själv kan identifiera sig med eller ej. Endast det ytterst perifert gemensamma, det mänskliga, är grunden för den senare formen av solidaritet och frågan är varför denna gemenskap är tillräckligt stark för att skapa empati men inte tillräcklig för att möjliggöra en fullständig solidaritet. Istället har den mer djupgående solidariteten länge baserats på nationalstaten, ett nationellt välfärdssystem med försäkringar och pensioner kan ses som en institutionaliserad solidarism baserat på allas vetskap om att alla blir gamla och att vem som helst kan bli sjuk. Den marxistiska analysen valde istället klassen som utgångspunkt för sin solidarism och hade ett geopolitiskt större perspektiv, men var ändå likafullt inskränkt i sitt skapande av klassidentiteten som begränsande faktor.
Liedman för ett resonemang om subkulturer idag, framförallt ungdomskulturer, och hur dessa grupper kan bli nya gränsöverskridande gemenskaper eftersom de inte känner några nationsgränser och, åtminstone till viss del, är klassöverskridande. Identiteten kan dock enligt detta synsätt fortfarande endast skapas i kontrast till andra, vilket betyder att alla grupper alltid måste exkludera många för att kunna inkludera några. Om solidaritet inte kan förekomma mellan sådana identiteter, oberoende av om dessa identiteter grundas på medborgarskap, klass eller stil, innebär det att vi som bäst kan hoppas på ett lapptäcke av solidaritetsband människor emellan. Detta riskerar att försvaga och splittra istället för att enas, först då varje individ trygg i sig själv kan känna gemenskapen i mänskligheten kan man tala om möjligheten till en sann, mänsklig solidaritet.
Behövs då inte välgörenheten? Välgörenhet är, eller bör åtminstone vara, en krishjälp för särskilda situationer som slår särskilt hårt mot vissa i ett visst ögonblick. Naturkatastrofer, olyckor och andra sociala missöden kan aldrig förutsägas eller helt byggas bort vilket betyder att det alltid kommer att finnas plats för, och krävas, en välgörenhetsrörelse grundad på empati. Människor far illa på de mest olika sätt världen över och tyvärr går det inte att se en ände på vissa av problemen, därför kommer det alltid finnas och behövas fler frivilligorganisationer än man idealt skulle önska, men denna verksamhet får inte förväxlas med den solidaritet som handlar om att i varje val se till det som är bäst för var och en, i relation till alla andra.
Mer om solidaritet, Sven-Eric Liedman