Bränt järn

Lyssnerskan, från 1971, är Tove Janssons första novellsamling utanför Mumindalen – den alldeles underbara Det osynliga barnet kom 1962. Här samlas arton noveller, flera bara fyra, fem, sex sidor långa, bara någon enstaka längre än tjugo sidor. De handlar om udda, ofta ensamma människor i udda, ofta ensamma situationer. Det finns en mystik över dem, ett fönster till det fantastiska, men den är lågmäld, dämpad, inte sällan dominerad av tomheten.

Det är lättare att gå förbi varandra i skydd av köld och mörker, vi stannade och talade om för varandra att det var vår. Jag sa: Titta upp nån gång, men jag menade det inte. Och han: Hur har du det? Och menade ingenting särskilt. Tror jag.
 – ur “Om våren”

Den inledande titelnovellen “Lyssnerskan” handlar om en moster Gerda, som plötsligt tappar mycket av det som utmärkt henne i hennes relationer med omvärlden. Hennes brev blir opersonliga, hon – som alltid haft koll – börjar glömma bort detaljer hon borde veta om, hon presenterar sig för personer hon redan har träffat, hon kommer försent – och hon är inte längre en god lyssnerska. Det är en bra novell, väl värd att läsa, och även om den inte är den bästa i samlingen så tycker jag att den ändå, i skildringen av hur moster Gerda och hur hon hanterar sin situation, på något sätt fångar andan i Lyssnerskan – kanske rentav i hela Tove Janssons författarskap under den här perioden.

För första gången upplevde moster Gerda sin egen hemliga kommentar, den var inte helt och hållet vänlig. Hon köpte kritor i nya färger. Samvetsgrant ritade hon vidare, skilsmässorna violetta och hatet i krapplack och trofasta linjer i ljus ceruleum. De döda var grå.
 – ur “Lyssnerskan”

Alla noveller fäster sig inte i minnet. Vissa titlar säger mig, så i efterhand, nästan ingenting när jag ser på dem. Likväl – bläddrar jag igenom dem, läser några meningar här och några meningar där, så återvänder de, återvänder med kraft och får mig att undra hur det egentligen kan komma sig att en novell med ett så bra slut som “Lossa sand” eller en novell med sådan närvarokänsla som “Den sovande mannen”, kan glömmas bort så snart. För inte är det dåliga noveller. Inte dåliga noveller på något sätt.

Så finns naturligtvis de man minns utan hjälp. Som “Barnbjudning”, om två systrar som skall ordna ett barnkalas utan att riktigt kunna hantera det hela eller barnen. De kan inte nå fram till dem, som leker och har roligt bara när de befinner sig i ett annat rum, och de kan knappt ens prata med varandra. Eller “Svart-vitt”, en av samlingens bästa noveller – kanske en av Tove Janssons mest spridda också, för den delen – om illustratören och hans teckningar och skuggor. De två noveller jag tycker allra bäst om är nog ändå “Vargen” och “Lucios vänner”.

Den förstnämnda gör det här ständigt underliggande avståndet mellan människorna, deras oförmåga att nå fram till varandra, mycket konkret genom att sätta upp en språkbarriär – tecknaren herr Shimomura är på besök från Japan och varken han eller bokens huvudperson kan säga mer än mycket enkla, grundläggande fraser på engelska. Ändå är avståndet här inte nämnvärt större än i resten av texterna. Det finns någonting fångande i huvudpersonens önskan att visa Shimomura en varg, en riktig varg, ett farligt djur som han kan teckna, i snön och den stängda djurparken. “Lucios vänner”, å andra sidan, är på sitt sätt en förhållandevis ganska ljus novell – en skildring av en man där det enda som är “fel med honom är att han är så fruktansvärt snäll”. Lucios vänner älskar honom men “det är en tillgivenhet som kan gränsa till förtvivlan och till och med kan gå över i irritation”. Ändå finns det en värme i porträttet där huvudpersonens nämnda tillgivenhet lyser igenom och gör det till en bitvis glädjande historia, trots den närvarande svärtan. Det är den bitterljuva kombinationen som gör texten så tilltalande.

Han har köpt sig en stor vargskinnsmössa och försöker roa oss genom att fälla ner öronlapparna och brumma. Vi skrattar varje gång. Ofta gör han det på fel bjudningar och i början av kvällen.
 – ur “Lucios vänner”

Den längsta novellen i samlingen, “Ekorren”, är den avslutande. En kvinna, en författare som dragit sig undan till en liten ö med en ensam stuga, upptäcker en dag en ekorre som tagit sig dit. Någonting levande, bortsett från måsarna som alltid är på väg bort och inte räknas. Hon vill inte tämja den, definitivt inte tämja den, men blir ändå besatt av ekorren och dess närvaro. Den är fängslande, stämningsfull novell – som så många andra i Lyssnerskan. Tove Janssons övriga författarskap, möjligtvis med undantag för Bildhuggarens dotter, har hamnat i skuggan av hennes för all del underbara Muminböcker. Den som vill fortsätta att utforska det kan gott börja här.

Ibland talade hon med ekorren men aldrig när den var inom hörhåll. Hon skrev om den, förmodanden och iakttagelser, och drog paralleller mellan dem båda. Någon gång skrev hon förolämpande saker om ekorren, oförskämda anklagelser hon senare ångrade och strök över.
 – ur “Ekorren”

Mer om litteratur, kultur, noveller, tove jansson