Bränt järn

Marina Tsvetajevas Brev till amasonen skrevs redan för 75 år sedan, delvis som ett svar till Natalie Barneys Pensées d’une Amazone (En amasons tankar) efter ett möte mellan de två författarna vilka vid tidpunkten båda levde i Paris i exil. Barneys bok är en uppgörelse med den manliga destruktiva kraften och i Tsvetajevas bok svarar hon amasonen i ett brev där hon beskriver den lesbiska kärlekens fördelar och dess eviga dilemma, barnet, och denna text är lika aktuell idag som när den skrevs, om inte rentav ännu viktigare.

Tsvetajeva hade själv relationer med både män och kvinnor, sättet hon beskriver kärleken mellan två kvinnor är dock något unikt. Inledningsvis skriver hon i detta brev om den samhörighet kvinnor endast kan känna varandra emellan och knyter tidigt ett visst främlingskap i det heterosexuella förhållandet till den ständiga dikotomin mellan parterna i ett sådant förhållande. I relationen mellan två kvinnor är det inte olikheterna som kommer skapa avstånd mellan parterna, istället är det moderskänslorna som nästan oundvikligen splittrar ett lesbiskt par. Där den ena, äldre, kan hantera sin modersinstinkt genom att ta hand om den andra, yngre, parten, har den yngre ingen möjlighet att leva ut sina moderskänslor och faller till slut i en ångest som leder till en splittring där hon tvingas till mannen. Moderskapet är starkare än sexualiteten, men detta val att övergå till det främmande skapar för alltid ett avstånd till den kvinna hon en gång, och kanske egentligen för alltid, älskat.

Tsvetajeva genomlyser skickligt problemet såsom hon upplevde det då, och visserligen finns idag andra möjligheter för kvinnor att få barn men det är ändå en mycket intressant argumentation som förs, bland annat om valet att adoptera, ett val som snart utesluts. Genom att skapa oöverstigliga skillnader mellan relationen med en man och den med en kvinna är det svårt att uppfatta vad hon egentligen tänker om de som likt henne själv lever med omväxlande med både män och kvinnor; klart är endast att det “kvinnliga broderskap” – inte systerskap, på den punkten är hon mycket tydlig – hon upplever ger en mycket stark känsla av tillhörighet som hon verkar sakna med en man. Till slut är det för Tsvetajeva som att möjligheten till sanna lesbiska relationer på lika villkor endast kommer att vara möjliga då kvinnor kan få barn med varandra, inte ensamma eller med någon annans hjälp, utan ett barn som är lika mycket dotter till båda sina mödrar.

Idag, 75 år senare, är denna fråga på nytt aktualiserad, senast under hösten genom den massiva kampanj som förts emot en ny könsneutral äktenskapslag och som byggt mycket på just barnfrågan. Det handlar där mycket just om barnets rättigheter men fokuserar väldigt lite på vad frågan egentligen handlar om, villkorslös kärlek. Tsvetajeva skrev i en tid då homo- och bisexualitet fortfarande till stora delar var tabu och skulle säkerligen glatts åt den relativa acceptans som nåtts idag, men den viktiga frågan kvarstår i sig själv fortfarande för henne; om alla har rätt till kärlek, varför ska då vissa begränsas i sitt liv av de val denna kärlek medför.

Mer om Marina Tsvetajeva, homoadoption, amasoner