Om aktivism och politisk extremism
Två böcker har kommit ut på senare tid som ur olika perspektiv behandlar den svenska politiska extremismen, Salka Sandéns Deltagänget (Vertigo förlag), en skildring av den svenska autonoma rörelsens framväxt under det omvälvande nittiotalet, och Magnus Sandelins Extremister – en berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (Bokförlaget DN), en journalistisk skildring och granskning av tre uppmärksammade politiskt motiverade brott och vad som gör vissa till terrorbrott medan andra till vanliga rättsfall.
Deltagänget är hård och direkt, Sandén provocerar läsaren att bli subjekt i historian då tilltalet konsekvent i boken är ‘du’. Att lämnas oberörd är därför omöjligt eftersom det är dina vänner som blir misshandlade av snutarna, det är du som slår ner nazister på gatorna och det är du som förtvivlat försvarar det ockuperade huset Borgen i Malmö under den där novembernatten då huset stormas. Sandén skriver tydligt i förordet att boken inte är en skildring av hennes liv och individuella upplevelser som aktivist i det svarta blocket under nittiotalet, utan att boken är skriven för att skildra de processer som präglade samhället under denna tid, men det är svårt att tro något annat än att många scener är skildringar av vad Sandén var med om. Så är exempelvis scenen då ‘du’ misshandlas av poliser vid en planerad motdemonstration och attack mot en nazistdemo en så brutal skildring av utsatthet att det tydligt känns som personliga minnen. Denna balansgång mellan anonymitet och generalisering är svår men Sandén lyckas hålla sig på den smala linjen och berättar skickligt om den verklighet som många då trodde var fiktion. De befriande besöken hos de ockuperade kvarteren i det kaotiska nittiotalet i Berlin, försöken att skapa en ‘rörelse’ där varje del ska lyckas behålla sin autonomitet, kollektivets framgångar och tragedier samt det egna fängelsestraffet skildras allt med samma skärpa och driv.
Deltagänget är inte en bok som ber om förlåtelse för vad som hände och vad ‘rörelsen’ gjorde, det handlar mer om att lyfta fram de som aldrig kommer till tals annars annat än när det handlar om våldsamheter. Skildringen av den frustration och det engagemang som verkade finnas hos varenda en i rörelsen är gripande, det är i slutet av boken verkligen dina vänner det har handlat om, och det gör också att man undrar vad det var som egentligen hände. Vad drev så många unga till sådan känsla av utanförskap att våldet mot apparaten blev det självklara valet? Det presenteras inga svar, det är inte någonstans bokens syfte, boken resonerar och berättar men övertalar och ursäktar inte, det är till slut upp till dig att avgöra vad du vill göra med din frustration.
I Extremister (Bokförlaget DN) fokuserar Sandelin på det utövade politiska våldet och studerar särskilt tre uppmärksammade rättsfall, en nazistisk grupps omfattande vandalism vilket var ett försök att starta den ariska revolutionen, ett misslyckat brandbombsattentat mot ett McDonalds genomfört av två autonoma aktivister samt brandattacken mot den lokal i Stockholm där irakier från Norden kunde lämna sina röster vid det första valet till det nya irakiska parlamentet, ett attentat som påstods ha genomförts av en svensk falang av Al-Qaida. I slutändan visade det sig emellertid att det svenska Al-Qaida bestod av en uttråkad dallänning, en psykiskt instabil tonåring från Skåne och en desperat islamist från det stressade Stockhom vilka av slump träffats på internet där de var och en framför datorn levde ut sina våldslustar. Ändå åtalades dessa attentatsmän enligt den nya terroristlagen vilket inte de unga autonoma attentatsmännen gjorde.
Det är i analysen av likheter mellan det högerextremistiska och det autonoma våldet som Sandelin blir intressant. Varför anser ledande män, för det är oftast män, bakom de nazistiska våldsdåden att det är acceptabelt att samarbeta med folk från den autonoma rörelsen medan rösterna från andra sidan är direkt avvisande? I analysen av bägge rörelserna som antidemokratiska går Sandelin först metodiskt till väga men drar det sedan för långt, han utgår från den statiska bild av demokrati där de demokratiskt styrda och styrande medborgarna reducerats till konsumenter av valpropaganda vart fjärde år och jämställer den totalitära fascistiska utopin med den autonomt självstyrande. Grupper som försvarar systematiskt våld mot staten och deras mål är en intressant aspekt att jämför utifrån just det perspektivet, en annan att sätta likhetstecken mellan ideologierna. Sandelin har dock en poäng i att det som verkar saknas i de, mestadels unga, autonomas världsbild är en plan på vad man egentligen vill uppnå, medan det för dessa aktivister är väldigt tydligt vad man är emot och vad som med alla medel måste bekämpas, även med kraftigt våld.
Att Sandelin raljerande räknar in bland andra föreningen Ordfront i den antisionistiska rörelsen gör att hans analyser inte känns seriösa. Det som stör mest är dock den totala fokuseringen på själva våldsdåden och hur de gick till och istället för att grundligt utforska mekanismerna bakom blir det många sidor med citerade telefonsamtal om brandbombskonstruktion och beskrivningar av flygande glassplitter, mer av kvällstidningsjournalistik än djupt grävande journalistarbete. Dessutom stör det alibi Sandelin ger sig själv då han gång på gång återkommer till påpekandet att han själv minsann också var aktivist i ungdomen, i försök att rättfärdiga en del billiga poäng.
Det Sandén och Sandelin har gemensamt är bådas tro på det egna initiativet, när varje människa slutar kämpa för vad den tror på har också samhället gett upp, därför är det viktiga att inte tro att någon annan bekämpar intoleransen i vår vardag, det är din och min uppgift. Extremt våld är inte rätt väg men då vissa bara ser våld som lösning på andras hot är det allas ansvar att bemöta hoten och våldet med dialog och kratfulla fördömanden. Individens friheter är enkla att hävda, kollektivets rättigheter är svårare, därför är det viktigt att aldrig avsluta den debatten och alltid ifrågasätta vad det egentligen är som händer runtomkring. I slutet av dagen ska du kunna somna och vara stolt över din egen insats i världen.