Bränt järn

Eva Neander är en tyvärr i stora delar bortglömd författare från det svenska fyrtiotalet, en storslagen skildrare av ett inte särskilt lyckligt folkhem, en passionerat ångestfylld berättare av tragiska människoöden från ett historiskt men inte avlägset Sverige. Många litteraturhistoriker näner knappt hennes verk trots deras genomslagskraft – faktiskt behandlas hon inte ens i det nordiska samarbetsprojektet Nordiska kvinnolitteraturhistoria – enligt efterordet av Jenny Björklund i den av Eolit förlag nyutgivna samlingsvolymen innehållande de två romanerna Dimman och Staden samt novellsamlingen Nattljus – de prosaverk Neander hann publicera under sitt alltför korta liv som slutade för egen hand 1950.

Neanders texter är splittrade fastän delarna passar ihop till en helhet, mer som ett pussel än som en tavla, vilket gör det svårt att tydligt dra gränser mellan novell och kapitel, textsamling och roman – Dimman är lika delad som novellerna i Nattljus hänger ihop med varandra och skapar flera parallella universa. Dimman inleder volymen och är den bok som gör starkast intryck. Omarbetad till roman från en prisvinnande novell är boken ett skakande porträtt av Bitte som växer upp i ett avlägset folkhemssverige med Gud som bästa vän, en vän att promenera i skogen med och hälsa på där han bor en trappa upp när livet blir för fruktansvärt för att orka med hemma med tanten hon bor hos. En osäker uppväxt med kärleken till någon särskild som enda säkra punkt i livet leder till slut i vuxen ålder till ett sammanbrott för Bitte och då hon till slut hämtas av människor i vita rockar som tar henne till ett hem för hysteriska kvinnor lever hon sitt liv långt bort från verkligheten och har under lång tid omgett sig med en dimma, som skydd och tillflykt. Ångesten och det fullkomligt frånvarande förtroendet för psykvården är tät i hela romanen och stämningen känns igen från flera av novellerna av en av Neanders mer uppmärksammade samtida författarkollegor – Stig Dagerman - så även dessa karaktärer utan hopp och tro som blir symboler för andra runtomkring och en kompakt känsla av vanmakt inför verklighetens obevekligt nyckfulla vindar. Närmast känns den vansinniga stämningen i Dagermans novell och pjäs Den dödsdömde där den, tack vare bödelns plötsliga opasslighet, just frigivne tvingas konstatera att om man inte ens kan lita på andra människors obarmhärtighet, hur ska man då kunna lita på deras barmhärtighet.

Staden utgår från ett litet pensionat och berättar om olika kvinnors öden i denna lilla landsortsstad, doktorinnan som aldrig riktigt gick att dra jämnt med och om underbarnet Agneta som sedan växte upp till missnöjd kvinna, närmast utdömd som förtappad. Den unga kärleken åses med den äldres visshet om att allt går över och tillbakablickar till skoltiden berättar om en otrygghet som följer varje människa genom hela livet, hur korta perioder av lycka och samhörighet för de allra flesta bara är avbrott i ett status quo av ensamhet. Några av berättelserna framträder starkare än andra och tillsammans bildas ett lapptäcke som tidvis är svårt att hålla isär men där varje text vinner på sammanhanget med de övriga och den som återkommer till Staden finner snabbt att den är värd flera besök då de tidiga berättelserna från början hamnar i en redan anad helhet.

De avslutande novellerna i Nattljus är även de till viss del sammanlänkade men inte lika starkt som i Staden, här bildar endast vissa av novellerna en växande berättelse och andra står helt för sig själva. Texterna om syskonen Selig är inte lika intrycksfulla som exempelvis titelnovellen vilken berättar om den bitterhet som omger oss i vardagens småsaker – hur osämja mellan systrar kan börja med ett bortglömt läppstift och sakta förgifta en hel relation – eller paret på pensionatet i Tête á tête med Lysistrate vilka plötsligt inser sina olika behov av frihet och inte längre tyst kan fortsätta leva som de gjort i många år. Neander visar hur bägaren sakta fylls och sedan en alldeles vanlig dag drabbar plötsligt insikten alldeles vanliga människor att något alldeles vanligt och enkelt, det är livet ändå inte.

Att exempelvis Stig Dagerman fått mer uppmärksamhet än Neander och hennes kvinnliga kollegor resonerar Jenny Björklund också kring i efterordet, hon framlägger att det kan bero på deras tydliga ståndpunkt som kvinnor med kvinnliga huvudpersoner vilket under lång tid gjort att texterna inte setts som allmänmänskliga utan endast gällande för kvinnor, medan de manliga författarnas varit skrivna “för alla” eftersom de som män med mestadels manliga karaktärer beskrivit problem som är giltiga för alla människor oavsett om de är män eller kvinnor. Att på detta sätt missa så stark litteratur som Neanders prosa är givetvis fruktansvärt och det gör att det känns som en riktig insats Eolit gör som återpublicerar hennes böcker och gör dem tillgängliga igen för en modern publik.