Sehr geehrte Damen und Herren,

det slog mig häromdagen, när jag hade matat katterna och precis skulle sätta mig för att putsa mitt badmintonracket, att den politiska utvecklingen gällande vår integritet kan ses som en kamp mellan Friedrich Hölderlin, Bertolt Brecht, Joachim von Ribbentrop och Magdalena Ribbing. Jag såg dem plötsligt, för min inre syn, sittande vid ett grönmålat köksbord med gafflarna höjda, redo för strid. Det var en mycket gripande bild, och mina ögon tårades på ett sätt som de inte har gjort sedan käre von Delbrücks femtioårskalas.

För övrigt är mitt brevpapper en bättre webbläsare än Internet Explorer 6. Jag uppmanar alla som använder den att skaffa en senare version eller byta.

Mit freundlichen Grüßen,
Otto

Det är så lätt att bli på smällen i böckernas och filmernas och pjäsernas värld. Knappt en otrohetsaffär, ogift romans (om det är äldre tider vi befinner oss i) eller våldtäkt äger rum utan att ett barn poppar upp som en bitterljuv påminnelse om det skedda. Det är så vanligt att jag häromdagen såg det i en litterär analys särskilt påpekas att författarinnan till den bok som behandlades inte låtit en ung kvinnas “engångsförlöpelse” få några konsekvenser i form av en graviditet.

Men snälla nån, ville jag utbrista, det är väl ändå inte mer än sisådär trettio procents chans/risk att nåt händer ens i de bästa av omständigheter (rätt tid på månaden i högfertil ålder). Alla kvinnliga protagonister kan väl inte bli på smällen av minsta manliga intimberöring jämt.

Okej, jag är inte så dum att jag inte fattar det dramatiskt potenta i de där barnen som ständigt skapas inom fiktionen. De tydliggör sexualmoraliska föreställningar och skrankor. De blir som sagt inte sällan till påminnelser, till det ständigt närvarande förflutna i symbolisk form. De får bli bärare av synder eller, vilket också förekommer, symboler för livet och glädjen och försoning och möjlig framtidsförlösning. Och så vidare. Och inte kan man kräva att konsten alltid ska vara inriktad på realism. Och så vidare. Men nog är det lite tröttsamt att det förmedlas så mycket mystik och konstiga föreställningskomplex omkring det här med sex och graviditeter, och detta även i våra dagar. Som om det inte funnes nog av den saken. Inte sällan är det till exempel så att den kvinnliga protagonisten “vet” att hon är gravid, att hon känner på sig att något hänt mer eller mindre direkt efter samlag (som, om man till exempel tänker på Catherine Breillats film Romance, knappt ens behöver vara vad man kallar “fullbordat”). I Carina Rydbergs deckardebut Den som vässar vargars tänder får romanens modersgestalt typiska graviditetssymptom och börjar kräkas bara timmar efter befruktningen kan ha skett. Man läser och blir irriterad men tänker “Okej, det här är ju faktiskt en roman, då får man lov att brodera och ta ut svängar och allt det där”. Men när man läst och blivit irriterad tillräckligt många gånger så hjälper den där brasklappen till slut inte längre – till slut blir liksom bara irritationen kvar.

Mer om kultur, litteratur, böcker, film, kvinnor, graviditet

Lite ironiskt, om än föga förvånande, är att den japanska romanförfattare som syns mest i Sverige (och övriga västvärlden) idag – en av få som över huvud taget gör det – är så västerländsk i sitt berättande, i sina referenser. Haruki Murakami växte upp med det västerländska kulturarvet och har bott i USA, och det märks. Den av hans böcker som har uppmärksammats mest i Sverige de senaste åren är Kafka på stranden (Umibe no Kafuka, översättning Eiko och Yukiko Duke), och redan titeln pekar mot Europa. De litterära referenserna, musiken, till och med mytologin – Oidipus, kanske en smula Orfeus och Eurydike – fortsätter i den riktningen, även om Japan förstås också är i allra högsta grad närvarande. Är det typiskt för japanska författare som uppmärksammas här? Två japanska författare har fått Nobelpriset: Kenzaburo Oe som studerade fransk litteratur på universitetet och var influerad av Jean-Paul Sartre och Yasunari Kawabata som studerade engelska. Oavsett så antar jag att man får vara glad för att någonting översätts över huvud taget.

Mer om litteratur, böcker, översättningar, japan, kultur

Bäste Otto von B: din preussiska krigsmakt hade onkeligen full koll, ja hade alla hästar i stallet.

Dock måste man säga att era pickehuvor nog hör till de fulaste militära huvudbonader som funnits, resultatet av vilsegången nostalgi kring romerska hjälmar.

Vad har du att säga till ditt försvar?
 – Svensson

Bäste herr Svensson,

tack för dina vänliga ord om den preussiska krigsmakten.

De gustibus non est disputandum, brukar det heta. Det är naturligtvis djupt felaktigt. Den som hyser några tvivel därom behöver blott betrakta din uppenbart förvirrade kommentar. Pickelhuvan är den västerländska civilisationens stolthet. Den är vacker, den utstrålar kraft och mod. Man vet, när man möter en man eller kvinna som aldrig lämnar huset utan sin pickelhuva, att man har träffat en person med smak och förfining. Hur jag än vrider och vänder på dina ord, kan jag inte komma fram till någon annan slutsats än att de yttrats av en man med en mycket skev verklighetsuppfattning, rent ut sagt en sinnesförvirrad människa. Kanske visar sig fler symptom? Går du ibland i flera timmar omkring i vanföreställningen att det skulle finnas språk bättre lämpade för poesi och filosofi än det tyska? Hittar du halvt söndertuggade strumpor under sängen? Inbillar du dig att Platons Staten har någonting väsentligt att säga mänskligheten? Händer det att du tror att du egentligen är Ulrich von Zatzikhoven? Jag misstänker att så är fallet.

Jag rekommenderar stärkande långpromenader, en strikt diet på potatis och crème fraîche, mycket Stig Dagerman och fullständig avhållsamhet från flipperspel.

Det är förstås också möjligt att du bara behöver bättre glasögon.

Med hopp om ett snart tillfrisknande,
Otto

Har du också problem som bara Otto kan lösa? Dela med dig till:

Nattens bibliotek är en bok om biblioteket i dess olika former: som myt, ordning, utrymme, makt, skugga, form, tillfällighet, arbetsplats, minne, ö, överlevnad, glömska, fantasi, identitet, hem. Med en personligt essäistisk hållning för Alberto Manguel läsaren från mänsklighetens allra första kända bibliotek till Alexandria till Bibliothèque nationale de France till sitt eget och en lång rad andra däremellan. Bibliotek som är, bibliotek som var och bibliotek som aldrig har funnits. Det är en bok som genomsyras av kärlek till litteraturen, till boken och till biblioteket. Tyvärr hindrar det mig inte från att mest bli irriterad på den. Genom läsningen kliar det ofta i fingrarna på mig efter att plocka fram en stor, gärna röd, penna och skriva saker som nej, fel eller träskalle kan du vara själv. Inte nödvändigtvis i marginalen, gärna över författarens egna ord. Manguels inställning till saker han inte tycker om personer han inte håller med irriterar mig till och med när jag själv håller med honom.

Ytterligare ett exempel på hur hans svepande uttalanden ser man när han kommer in på biblioteket i Alexandria:

Detta gränslösa biblioteks tysta arkitektur, diffus, majestätisk, ständigt närvarande, förekommer alltjämt i våra drömmar om en universell ordning. Ingenting som liknar det här har någonsin skapats igen, trots att andra bibliotek (även nätets) har försökt imitera dess häpnadsväckande ambition.

Varför i alla världen då? Han konsterar själv att antalet bokrullar man hade beräknat skulle behövas för att samla “alla böcker från all världens folk” var lika många som Library of Congress tog emot 1988. Biblioteket i Alexandria lyckades naturligtvis inte med att samla all världens kunskap, trots att både världen och kunskapen för dem var betydligt mindre än idag. Man skall förstås inte förminska ambitionen och arbetet med biblioteket i Alexandria, men jag ser ingen anledning att sätta det på en ouppnåelig piedestal. För att ta ett utskällt exempel så imponeras jag minst lika mycket av Wikipedia, både när det gäller ambition och resultat, som trots att det bara är en enskild encyklopedi och inte ett helt bibliotek på några få år lär ha hunnit samla mer kunskap – därtill förmodligen mer neutral och korrekt sådan. Dagens stora bibliotek har minst lika monumentala uppgifter och ambitioner. Varför skulle det vara mer häpnadsväckande att bygga ett hus av alla träd i byn, om det bara finns tio, än ett av hundra bara för att skogen har blivit större? Manguel lyckas aldrig på något övertygande sätt förklara varför det är som han säger, annat än att det skulle vara så för att han säger det.

Ibland blir det bara fel. Som när han påstår att det romerska alfabetet (men inte säger man väl det romerska alfabetet på svenska? På engelska kan man växla mellan kalla det för Latin eller Roman alphabet, men svenskan brukar hålla sig till att kalla det för latinskt) skulle variera mellan tjugosex (engelska) och tjugoåtta (spanska) tecken. Särskilt ironiskt blir det förstås översatt till ett språk som använder ett latinskt alfabet med tjugonio bokstäver, och det finns slaviska språk som använder sig av ännu fler samtidigt som det italienska alfabetet brukar sägas ha tjugoen bokstäver.

Än större problem än med grundlösa påståenden och rena felaktigheter har jag med det drypande föraktet i Manguels bok. En bibliotekarie tillika mikrofilmsförespråkare som inte håller med Manguel om vikten av den fysiska boken och pappret är en “träskalle, en person som i intellektuella och alla andra avseenden är totalt okänslig för upplevelsen i att läsa”. Att läsningen har gått från en “oskattbar förmåga” förbehållen ett fåtal till någonting som, i vår del av världen, nästan alla kan använda sig av, betyder att det är en färdighet underordnad “principer för själlös ekonomisk profit”. Visst, världen blir ju verkligen sämre av att sjuksköterskor, personal på försäkringsbolag, servicetekniker och andra som gör vårt samhälle enklare att leva i använder text i sitt arbete utan att förundrat tycka att bokstäverna har en magisk glans – det är inte bara alla som inte håller med Manguel som är värda att se ned på, utan hela samtiden. Nattens bibliotek är på många sätt en pessimistisk bok, övertygad om att världen på många sätt blir sämre. Folk som gärna vill bli avporträtterade med bokklädda väggar i bakgrunden är “dryga dumskallar”. För att bygga under det citerar han Seneca, som säger att det är bättre att äga bara några få böcker, och inte “oändliga bokhyllor som de okunniga pryder sina matsalar med”. Man kan fråga sig hur just det uttalandet egentligen går ihop med Manguels privata bibliotek (i vilket han avbildas, med bokklädda väggar som bakgrund, på omslagsfliken), eller alla andra sådana han uppskattande lyfter fram i boken, men det kanske inte var så viktigt när det just här kunde användas som stöd för författarens avsky för alla som försöker använda böcker för att bygga en falsk intellektuell image.

Författarens tro på citatets makt är också problematisk. Det är möjligt att det fungerar rent retoriskt, men sällan tillför citaten egentligen någon särskild tyngd till hans argumentation. Känslan jag får blir mest “jaha, så någon tyckte som du?”. Som när han citerar serietecknare Will Eisner angående internet, som i dennes ögon gått från en “nästintill magisk källa till konstnärliga nya alster till “en stormarknad och ingenting annat dit konsumenterna kommer för att leta efter billigast möjliga produkt”. Men vad är det övertygande i det? Varför skall jag lyssna på Will Eisner? Vad, annat än att han håller med Manguel, är det som gör honom lämpad att uttala sig om saken? Det nämns aldrig.

Internet är över huvud taget någonting författaren inte tycker om. Böckerna “besitter egenskaper som man inte varseblir enbart genom de ord de innehåller. Man måste ha själva de fysiska föremålen framför sig för att uppskatta dessa egenskaper. På nätet, där alla texter är likadana, blir de ingenting annat än spöktext och fotografi”. Men ligger problemet hos internet, eller ligger det hos Manguel? Han måste naturligtvis inte uppskatta att läsa texter på internet om han inte vill (även om det är djupt okunnigt att påstå att de alla skulle vara likadana). Han upphöjer sin personliga uppfattning av känslan av att läsa på skärmen till allmän norm. Jag föredrar också papper framför skärm, men det handlar om att det är skonsammare för ögonen, att det är mer bekvämt. Inte om att berättelsens själ ligger i bokens fysiska form.

Det förflutna (den tradition som för till vårt elektroniska nu) är ovidkommande för nätanvändaren, eftersom det enda som räknas är det som visas just nu. Jämfört med boken, som röjer sin ålder i sin fysiska gestalt, har en text som kallas fram på skärmen ingen historia. […] Nätet är enbart yta och ingen volym, enbart det närvarande och inget förflutet […] Vårt framtida papperslösa samhälle, definierat av Bill Gates i en bok av papper, är ett samhälle utan historia, eftersom allting på nätet är omedelbart samtida.

Förlorar en roman av Strindberg sitt förflutna om jag läser den i nytryck istället för att försöka kämpa mig till en originalutgåva? Nej. Jag vet inte om det är Manguels syn på internet eller historieuppfattning som är absurd. Kanske både och. Nästan alla återgivningar av gamla texter som vi nutida människor läser idag är yngre än sitt innehåll, men det betyder inte att deras förflutna har gått förlorat. Det sitter inte i förpackningen – vare sig i en tryckt bok eller på internet. En bidragande orsak till att jag över huvud taget hade svårt att ta det här stycket på allvar var att jag tidigare samma dag som jag läste Nattens bibliotek långtsamt och mödosamt skumläst bok ett i Ad Herennium på latin, samt bitar ur Quintilianus och en dialog av Tacitus i översättning – på internet.

Sedan är det förstås sant att verba volant, scripta manent ofta inte stämmer på nätet och att en hel del text här lever i nuet, men att bara hävda att det är skrift i förfall är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det handlar snarare om att skriftspråket erövrar en domän som tidigare var förebehållen talspråket. Det typiska alternativet till en illa skriven och snart bortglömd konversation över IRC eller ICQ är inte den eftertänksamma och välformulerade texten, utan ett telefonsamtal.

Det finns även bra saker med Nattens bibliotek, fler än man skulle kunna tro att döma av vad jag skrivit ovan. Det är en bok skriven med genuin kärlek till det ämne den behandlar. Ibland är Manguel insiktsfull, som när han påpekar att hur vi uppfattar böcker står i förhållande till andra böcker som vi har läst, och att de därmed ständigt förändras för oss. Ibland är han rolig, inte sällan kan man lära sig någonting nytt. Men det som lämnar det bestående intrycket på mig är det det okunniga, det fördomsfulla, det inskränkta.

Mer om litteratur, böcker, bibliotek, ordfront, nattens bibliotek, alberto manguel, internet

En tillkallad läkare, en besökare och en terrorist. Det är de perspektiv som presenteras i de tre sammanlänkade monologerna. Med dunkel, rytmisk bakgrundsmusik tar först tre terrorister över den enkla scenen och därefter börjar förvandlingarna till de tre karaktärerna. Som en påminnelse om att vi aldrig vet vad som kan drabba oss och påverka oss imorgon börjar alla tre som Allahs svarta änglar med kalashnikov i händerna och slöja runt ansiktet. Som sina karaktärer ger de tre glimtar av vad som hände, en helhet är omöjlig att överblicka för en ensam person. De många, långa timmarna långsamma gång illustreras med enkla danser, och i karaktärernas monologer presenteras ångest, övertygelse, äckel och hopplöshet. Ändå är det inte de starka orden som påverkar mest, obeskrivligt tryckande är den tystnad och det tomrum som uppstår när alla skådespelarna plötsligt lämnar scenen för att uppgå i publiken. Den oväntade tystnaden och den ovanligt långa pausen tvingar åskådaren att stanna upp och tänka själva på vad de hade gjort om de suttit i moskvateaterns salong istället för i Göteborg, en globalistisk solidaritetspaus. Kanske är det där pjäsen har sin största poäng, inte som milstolpe inom teatern utan som påminnelse om den utsatthet vi alla befinner oss i, överallt, hela tiden. 

Temat konst är förstås enormt och så oöverblickbart att man inte kan få en helhet om man vill visa på bredden och inte heller kan visa detaljerna ens om man fokuserar. Det ofokuserade perspektiv som valts på konsten i detta temanummer, inte på någon särskild strömning, tidsperiod eller konstnärsgrupp, måste nödvändigtvis ge en splittrad bild där som bäst något större kan skymta fram i det samspel som uppstår mellan artiklarna. Men det är inte detta ickefokus som stör mest, det mest uppenbara är den individfokusering som nästan alla artiklar utgår från, utan att någonstans ifrågasättas. Det handlar många gånger i artiklarna inte om konsten utan om konstnären, där konstnären beskrivs som en ensam hjälte i en värld som inte förstår honom eller henne. Intervjuer och historiska skildringar blir i detta perspektiv likvärdiga, Annika von Hausswolff pratar om att hon börjat röka för att få ta paus från sina barn och Picasso beskrivs som en man med samvetskval över huruvida det var rätt att stödja Stalin eller ej. Konstnären står ensam och stark enligt TK, och det är uppenberligen rätt så. De många konstnärskollektiv som lyckats med saker en ensam aldrig skulle mäkta med glöms bort, inte heller får konsten framträda som ett ting i sig utan alltid endast som en humörspegel av konstnären.

Mest intressant är den krönika som tecknas av den minimalistiska konstens framväxt, som nästan enda text vågar den lyfta blicken från det enskilda konstnärsskapet och ser sammanhang, kontexter och helheter där verken får tala för sig och personnamnen blir sekundära. Kanske ligger det också i den minimalistiska konsten själv att avpersonifiera både konstnär och betraktare, en hermeneutisk tolkning av minimalismen är i många fall närmast omöjlig eftersom det inte är konstnärens personliga prägel som är viktigast för konstverket utan interaktionen mellan konstverket och betraktaren.

Mer om Tidningen Kulturen, konst, konstnärer, minimalism, Annika von Hausswolff, Picasso

Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på tugget om Bismarck som järnkanslern och Bismarckbilden som helt inklädd i Blut-und-Eisen – jag syftar då inte på Bränt järn, som ju har sin alldeles egen Bismarckanflygning – så kan Klara Johanson vidga vyn över denne man. I kapitlet “Den siste statskonstnären” (1924) i hennes essäsamling Det speglade livet finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:

Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: “Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.

Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknande en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.

Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:

Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.

Här smyger sig en fundering på mig: Hur skulle dagens politiker klara den Johansonska granskarblicken? Illa? Eller är man bättre på skådespel igen?

I slutet av kapitlet släpper Klara Johanson med några strategiskt valda citat loss den ostyriga Bismarckkameleonten inför våra blickar. Se här:

Själv bekände han en gång: “Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: “Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling” … Också var han född på första april.

Sista stycket i kapitlet ger en elegant och bismarckskt illusionslös avrundning:

Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): “Ça va bien - pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.

Mer om litteratur, politik, politiker, klara johanson, otto von bismarck, tyskland

Den viktigaste analysen av ordet solidaritet är dess dubbla historiska tolkningar välgörenhet och allmännyttighet. Med grund i att solidaritet från början handlar om att göra något gott för en gemenskap man själv är med i, med tanken att man en gång själv kan behöva samma sorts hjälp av denna församling, och alltså är en slags försäkring för ens egna framtid kontrasteras den mer moderna tolkningen att solidaritet skulle handla mer om empati och välgörenhet, alltså att man bör vara solidarisk med andra genom att hjälpa de som vid en viss tidpunkt allra mest behöver hjälp, oavsett om dessa är en del av någon gemenskap man själv kan identifiera sig med eller ej. Endast det ytterst perifert gemensamma, det mänskliga, är grunden för den senare formen av solidaritet och frågan är varför denna gemenskap är tillräckligt stark för att skapa empati men inte tillräcklig för att möjliggöra en fullständig solidaritet. Istället har den mer djupgående solidariteten länge baserats på nationalstaten, ett nationellt välfärdssystem med försäkringar och pensioner kan ses som en institutionaliserad solidarism baserat på allas vetskap om att alla blir gamla och att vem som helst kan bli sjuk. Den marxistiska analysen valde istället klassen som utgångspunkt för sin solidarism och hade ett geopolitiskt större perspektiv, men var ändå likafullt inskränkt i sitt skapande av klassidentiteten som begränsande faktor.

Liedman för ett resonemang om subkulturer idag, framförallt ungdomskulturer, och hur dessa grupper kan bli nya gränsöverskridande gemenskaper eftersom de inte känner några nationsgränser och, åtminstone till viss del, är klassöverskridande. Identiteten kan dock enligt detta synsätt fortfarande endast skapas i kontrast till andra, vilket betyder att alla grupper alltid måste exkludera många för att kunna inkludera några. Om solidaritet inte kan förekomma mellan sådana identiteter, oberoende av om dessa identiteter grundas på medborgarskap, klass eller stil, innebär det att vi som bäst kan hoppas på ett lapptäcke av solidaritetsband människor emellan. Detta riskerar att försvaga och splittra istället för att enas, först då varje individ trygg i sig själv kan känna gemenskapen i mänskligheten kan man tala om möjligheten till en sann, mänsklig solidaritet.

Behövs då inte välgörenheten? Välgörenhet är, eller bör åtminstone vara, en krishjälp för särskilda situationer som slår särskilt hårt mot vissa i ett visst ögonblick. Naturkatastrofer, olyckor och andra sociala missöden kan aldrig förutsägas eller helt byggas bort vilket betyder att det alltid kommer att finnas plats för, och krävas, en välgörenhetsrörelse grundad på empati. Människor far illa på de mest olika sätt världen över och tyvärr går det inte att se en ände på vissa av problemen, därför kommer det alltid finnas och behövas fler frivilligorganisationer än man idealt skulle önska, men denna verksamhet får inte förväxlas med den solidaritet som handlar om att i varje val se till det som är bäst för var och en, i relation till alla andra.

Mer om solidaritet, Sven-Eric Liedman

Attend the tale of Sweeney Todd
He served a dark and avengeful god
What happened then, well that’s the play
and he wouldn’t want us to give it away

Sweeney Todd tillhör kategorin fiktiva figurer som i sig är större än något av de enskilda verk där han förekommer. Han har, sedan han föddes under artonhundratalets första halva, levt i böcker, på teatern, i musik, i radio, i musikaler, i tv-serier, i film och inte minst som allmänt begrepp. Nu senast i Tim Burtons Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, som bygger på Stephen Sondheim och Hugh Wheelers musikal från 1979.

Sweeney Todd är en mörk saga, väl anpassad till Burtons estetik. Färgerna och omgivningen sätter perfekt tonen för filmen. En hel del humor finns ändå kvar, där den kan bygga på kontrasten mot Johnny Depps stilla, tystlåtna skildring av Sweeney Todd.

Haven’t you got poet or something like that?
No, you see the trouble with poet is,
how do you know it’s deceased?
Try the priest!

Det är en musikal där musiken får stå tillbaka för det visuella. Det säger kanske någonting om filmen som medium: överlägset scenen kan den radera allt som bryter mot intrycket man vill ge ögonen, samtidigt som den aldrig kan ge det mäktiga, ofiltrerade ljud som musikalbesökaren upplever när den slipper få en inspelning mellan sig själv och upplevelsen. Men dessutom är det en musikal där skådespeleriet verkligen har prioriterats över sången. Musiken är inte dåligt framförd, och ibland bidrar den till och med mycket väl till helhetsintrycket, men det är fortfarande som film som Burtons Sweeney Todd är sevärd – inte som musikal. Det är lite synd, med tanke på hur bra flera av sångerna är.

Mer om film, musikaler, musik, sweeney todd