Bränt järn

Tidningen Kulturens nya nummer (2:2008) har storslaget temat konst. Att konsten är undanträngd i den mediala kulturdebatten är ingen nyhet, därför känns det roligt att Tidningen Kulturen gör vad de kan för att väga upp det enorma övertag som litteraturen, musiken och filmen har i främst dagspress. Ofta är det bara de större utställningarna på de traditionella konstinstitutionerna som får någon uppmärksamhet i traditionella media. Gallerier som skulle kunna jämföras med oberoende bokförlag eller små skivbolag får ingen plats alls, trots att kulturredaktörerna har insett att det ofta är på de mindre förlagen det mest intressanta ges ut idag och därför är villiga att ge visst utrymme åt dessa har de inte lyckats överföra denna syn på konstvärlden och ge den oberoende konstvärlden i närheten av lika mycket utrymme. När nya TK så dimper ner i brevlådan inger den stora förväntningar men lyckas inte riktigt.

Temat konst är förstås enormt och så oöverblickbart att man inte kan få en helhet om man vill visa på bredden och inte heller kan visa detaljerna ens om man fokuserar. Det ofokuserade perspektiv som valts på konsten i detta temanummer, inte på någon särskild strömning, tidsperiod eller konstnärsgrupp, måste nödvändigtvis ge en splittrad bild där som bäst något större kan skymta fram i det samspel som uppstår mellan artiklarna. Men det är inte detta ickefokus som stör mest, det mest uppenbara är den individfokusering som nästan alla artiklar utgår från, utan att någonstans ifrågasättas. Det handlar många gånger i artiklarna inte om konsten utan om konstnären, där konstnären beskrivs som en ensam hjälte i en värld som inte förstår honom eller henne. Intervjuer och historiska skildringar blir i detta perspektiv likvärdiga, Annika von Hausswolff pratar om att hon börjat röka för att få ta paus från sina barn och Picasso beskrivs som en man med samvetskval över huruvida det var rätt att stödja Stalin eller ej. Konstnären står ensam och stark enligt TK, och det är uppenberligen rätt så. De många konstnärskollektiv som lyckats med saker en ensam aldrig skulle mäkta med glöms bort, inte heller får konsten framträda som ett ting i sig utan alltid endast som en humörspegel av konstnären.

Mest intressant är den krönika som tecknas av den minimalistiska konstens framväxt, som nästan enda text vågar den lyfta blicken från det enskilda konstnärsskapet och ser sammanhang, kontexter och helheter där verken får tala för sig och personnamnen blir sekundära. Kanske ligger det också i den minimalistiska konsten själv att avpersonifiera både konstnär och betraktare, en hermeneutisk tolkning av minimalismen är i många fall närmast omöjlig eftersom det inte är konstnärens personliga prägel som är viktigast för konstverket utan interaktionen mellan konstverket och betraktaren.

Mer om Tidningen Kulturen, konst, konstnärer, minimalism, Annika von Hausswolff, Picasso

Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, har i den tunna skriften Att se sig själv i andra – om solidaritet sammanställt en kort historik och vissa moderna tolkningar av ett av den politiska retorikens kanske mest sönderslitna och till bristningsgränsen uttjatade ord. Med utgångspunkt i Napoleons Frankrike där ordet för första gången dyker upp som begrepp lotsar Liedman läsaren genom historiens olika tolkningar och ideologiska aspekter av detta mycket viktiga ord.

Den viktigaste analysen av ordet solidaritet är dess dubbla historiska tolkningar välgörenhet och allmännyttighet. Med grund i att solidaritet från början handlar om att göra något gott för en gemenskap man själv är med i, med tanken att man en gång själv kan behöva samma sorts hjälp av denna församling, och alltså är en slags försäkring för ens egna framtid kontrasteras den mer moderna tolkningen att solidaritet skulle handla mer om empati och välgörenhet, alltså att man bör vara solidarisk med andra genom att hjälpa de som vid en viss tidpunkt allra mest behöver hjälp, oavsett om dessa är en del av någon gemenskap man själv kan identifiera sig med eller ej. Endast det ytterst perifert gemensamma, det mänskliga, är grunden för den senare formen av solidaritet och frågan är varför denna gemenskap är tillräckligt stark för att skapa empati men inte tillräcklig för att möjliggöra en fullständig solidaritet. Istället har den mer djupgående solidariteten länge baserats på nationalstaten, ett nationellt välfärdssystem med försäkringar och pensioner kan ses som en institutionaliserad solidarism baserat på allas vetskap om att alla blir gamla och att vem som helst kan bli sjuk. Den marxistiska analysen valde istället klassen som utgångspunkt för sin solidarism och hade ett geopolitiskt större perspektiv, men var ändå likafullt inskränkt i sitt skapande av klassidentiteten som begränsande faktor.

Liedman för ett resonemang om subkulturer idag, framförallt ungdomskulturer, och hur dessa grupper kan bli nya gränsöverskridande gemenskaper eftersom de inte känner några nationsgränser och, åtminstone till viss del, är klassöverskridande. Identiteten kan dock enligt detta synsätt fortfarande endast skapas i kontrast till andra, vilket betyder att alla grupper alltid måste exkludera många för att kunna inkludera några. Om solidaritet inte kan förekomma mellan sådana identiteter, oberoende av om dessa identiteter grundas på medborgarskap, klass eller stil, innebär det att vi som bäst kan hoppas på ett lapptäcke av solidaritetsband människor emellan. Detta riskerar att försvaga och splittra istället för att enas, först då varje individ trygg i sig själv kan känna gemenskapen i mänskligheten kan man tala om möjligheten till en sann, mänsklig solidaritet.

Behövs då inte välgörenheten? Välgörenhet är, eller bör åtminstone vara, en krishjälp för särskilda situationer som slår särskilt hårt mot vissa i ett visst ögonblick. Naturkatastrofer, olyckor och andra sociala missöden kan aldrig förutsägas eller helt byggas bort vilket betyder att det alltid kommer att finnas plats för, och krävas, en välgörenhetsrörelse grundad på empati. Människor far illa på de mest olika sätt världen över och tyvärr går det inte att se en ände på vissa av problemen, därför kommer det alltid finnas och behövas fler frivilligorganisationer än man idealt skulle önska, men denna verksamhet får inte förväxlas med den solidaritet som handlar om att i varje val se till det som är bäst för var och en, i relation till alla andra.

Mer om solidaritet, Sven-Eric Liedman

Jag älskar att tillbringa ett par timmar inne på Hedengrens om jag har ett par timmar över i Stockholm. Jag smiter gärna in en stund på LundeQ om jag har börjat gå mot tåget några minuter tidigare än jag egentligen hade behövt i Uppsala. Jag tycker om att gå omkring i välsorterade antikvariat och bläddra i gamla böcker, även om jag sällan köper litteratur antikvariskt om det går att få tag på den på andra sätt. Därför händer det att jag köper böcker även i vanliga boklådor – huvudsakligen helt enkelt för att stödja deras existens. Inte för att jag är intresserad av deras service, inte för att jag är intresserad av att dra nytta av personalens kunnande (för ärligt talat: med all respekt för all kompetent bokhandelspersonal, så brukar de aldrig veta mer om böckerna jag är tillräckligt intresserad av för att fråga om än jag själv gör), utan för att jag tycker om att kunna gå omkring, bläddra i böckerna och njuta av deras närvaro. Det är mitt val.

Skribenten Ylva på bloggen Läser och funderar har skrivit ett inlägg under titeln “Dilemmat billiga böcker versus nöjet att ströva runt i en bokhandel“. Där diskuterar hon det problem hon tycker sig se med att folk väljer att köpa sina böcker via internet eller på stormarknader, istället för i den traditionella bokhandeln.

I princip får vem som helst sälja böcker var som helst och till vilket pris som helst. Är det vettigt, egentligen? Varför finns inga regleringar i den här branschen?

Det är i mina ögon en fullständigt absurd fråga. Vi talar om bokstäver tryckta på papper, inte kärnkraftavfall eller dioxiner. Varför i all världen skulle det finnas regleringar i branschen? Vem skulle de skydda? De försäljare som var där först. På vems bekostnad skulle det ske? Bokköparnas.

Men jag är tämligen säker på att merparten av bokköparna lik förbannat gärna vill att det ska finnas bokhandlar i stan att ströva runt i. För det är ju så trevligt, inte sant?

Hur mycket man själv än tycker om bokhandlar så kan man inte upphöja det till allmän norm. Vi får tycka att det är hur trevligt som helst, Ylva och jag och alla andra som tycker om att botanisera i hyllorna – men vi har ingen rätt att säga att alla andra bokläsare, eller i alla fall de allra flesta, egentligen håller med oss och bara inte råkar vara tillräckligt intelligenta, tillräckligt reflekterande, tillräckligt insatta, tillräckligt långsiktiga för att förstå att de handlar mot sitt eget bästa när de köper billigare böcker.

I min mun smakar det dessutom riktigt illa när Ylva talar om för mig att jag minsann, genom en reglerad marknad, borde köpa böcker till högre priser. Hon har själv två arbeten, tydligen, varav ett behändigt nog råkar vara i en bokhandel, vilket innebär att hon kan köpa böckerna till inköpspris. Det ursäktas med att hon köper många fler böcker än hon annars hade gjort och därför lägger mycket mer pengar på saken. Jaha? Jag vill också köpa fler böcker. Jag älskar böcker av hela mitt hjärta, inte bara att läsa utan dessutom att omge mig av dem, och tro mig, för mig som student med en ekonomi som inte ligger fasligt långt över det där som brukar kallas existensminimum och utan privilegiet att kunna skära bort ett mellanled i kostnaden spelar priserna roll. Den summa jag årligen sparar på att köpa de böcker jag köper via internetbokhandlar på det sättet istället för i boklådor med högre personalkostnader, hyror och allt annat som landar på mitt kvitto är fyrsiffrig. Det är mycket pengar för min del, när jag redan prioriterar bort saker som busskort för att istället gå – med minst en halvtimme in till stan – genom regn eller snöslask när jag skall någonstans. Jag kanske skulle äta mindre?

Jag brukar inte betrakta min privatekonomi som ett kulturpolitiskt argument, men när folk föreslår statliga ingrepp för att hindra att folk säljer böcker till billiga priser blir det ett nödvändigt exempel. Det är inte en mänsklig rättighet att årligen kunna köpa en viss mängd böcker, men det offentliga skall åtminstone inte sätta käppar i hjulet för det av nostalgisk omtanke om en viss sorts affär. Jag tycker om boklådor. Jag kan stödja dem – ibland. Men det är inte någon annans val att göra åt mig.

Det är bra att det finns billiga böcker. Det tillåter människor att köpa fler böcker. Det tillåter personer som annars inte hade haft råd. Det är bra att det finns internetbokhandlar. Det gör böcker tillgängliga, det gör att böcker finns nära till hands. Bokköparna kanske vill ha bekvämlighet? De kanske prioriterar billiga böcker framför att gå och bläddra i hyllorna? Det skulle, naturligtvis, i längden bli ganska tråkigt för oss som uppskattar det sistnämnda. Men det är föraktfullt, och djupt oetiskt, att försöka tvinga dem som faktiskt inte bryr sig om den traditionella bokhandeln att stötta den genom att hindra förekomsten av försäljare med bättre priser.

Fler kommentarer: Du är vad du läser, Calliope books

Mer om kultur, kulturpolitik, politik, litteratur, böcker

Den nya budgeten och den nya tiden innebär svårare finansiering för många kulturprojekt och utställningar när kulturarbetarna ska söka samarbeten med näringslivet i försök att hitta sponsorer; istället för att fritt kunna disponera bidrag ska kapitalet få vara med på ett hörn i kulturen och konsten och vem kan tro att medicinforskningen skulle vilja sponsra knarkkonst, att elektronikföretagen skulle vilja stå bakom den som kritiskt granskar och utforskar övervakningen eller att konsumtionsindustrin skulle vilja stödja rörelsen mot sweat shop-industrin, som så många redan skrivit.

En utställning på om alternativ till utnyttjande och konsumismens destruktivitet visas i alla fall nu på Världskulturmuseet i Göteborg och även om dess tema – Fair Fashion? heter utställningen – är den yttersta konsumismhysterins utpost är den ett steg i rätt riktning och absolut värt ett besök, det handlar nämligen inte bara om elände som det är så lätt att falla tillbaks i att visa, utan även om hopp och mod. Men vilka av modehusen och de stora aktörerna hade ställt sig bakom för att lyfta fram denna utställning?