Arkiv för kategorin 'Otto'

Brev från Otto

Sehr geehrte Damen und Herren,

det slog mig häromdagen, när jag hade matat katterna och precis skulle sätta mig för att putsa mitt badmintonracket, att den politiska utvecklingen gällande vår integritet kan ses som en kamp mellan Friedrich Hölderlin, Bertolt Brecht, Joachim von Ribbentrop och Magdalena Ribbing. Jag såg dem plötsligt, för min inre syn, sittande vid ett grönmålat köksbord med gafflarna höjda, redo för strid. Det var en mycket gripande bild, och mina ögon tårades på ett sätt som de inte har gjort sedan käre von Delbrücks femtioårskalas.

För övrigt är mitt brevpapper en bättre webbläsare än Internet Explorer 6. Jag uppmanar alla som använder den att skaffa en senare version eller byta.

Mit freundlichen Grüßen,
Otto

Svar från Otto

Bäste Otto von B: din preussiska krigsmakt hade onkeligen full koll, ja hade alla hästar i stallet.

Dock måste man säga att era pickehuvor nog hör till de fulaste militära huvudbonader som funnits, resultatet av vilsegången nostalgi kring romerska hjälmar.

Vad har du att säga till ditt försvar?
 – Svensson

Bäste herr Svensson,

tack för dina vänliga ord om den preussiska krigsmakten.

De gustibus non est disputandum, brukar det heta. Det är naturligtvis djupt felaktigt. Den som hyser några tvivel därom behöver blott betrakta din uppenbart förvirrade kommentar. Pickelhuvan är den västerländska civilisationens stolthet. Den är vacker, den utstrålar kraft och mod. Man vet, när man möter en man eller kvinna som aldrig lämnar huset utan sin pickelhuva, att man har träffat en person med smak och förfining. Hur jag än vrider och vänder på dina ord, kan jag inte komma fram till någon annan slutsats än att de yttrats av en man med en mycket skev verklighetsuppfattning, rent ut sagt en sinnesförvirrad människa. Kanske visar sig fler symptom? Går du ibland i flera timmar omkring i vanföreställningen att det skulle finnas språk bättre lämpade för poesi och filosofi än det tyska? Hittar du halvt söndertuggade strumpor under sängen? Inbillar du dig att Platons Staten har någonting väsentligt att säga mänskligheten? Händer det att du tror att du egentligen är Ulrich von Zatzikhoven? Jag misstänker att så är fallet.

Jag rekommenderar stärkande långpromenader, en strikt diet på potatis och crème fraîche, mycket Stig Dagerman och fullständig avhållsamhet från flipperspel.

Det är förstås också möjligt att du bara behöver bättre glasögon.

Med hopp om ett snart tillfrisknande,
Otto

Har du också problem som bara Otto kan lösa? Dela med dig till:

Brev från Otto

Liebe Freunde,

en fasansväckande insikt, som har drabbat mig de senaste åren, är hur mycket pelargorner dricker under årets varmare period, när deras rötter växer. Jag tar naturligtvis hand om dem, eftersom det är min plikt, men tyvärr är inte ens jag likgiltig inför hur omgivningen betraktar mig.

Jag är rädd att den nya, söta kassörskan kommer att tro att jag har blivit alkoholist när sommaren kommer, om jag återigen tvingas inhandla dessa mängder vodka.

Med nedstämda hälsningar,
Otto

Svar från Otto

Kära Otto,

Under se senaste åren har vi i sverige haft en debatt om hurvida man borde införa en Kanon. Tanken är att man väljer ut ett antal klassiska mästerverk, och sedan gör det obligatoriskt för alla elever att läsa dessa under sina år i grundskolan. Vad tror du om ett sådant förslag, och vad bör ingå i urvalet?
 – Emil

Käre Emil,

inledningsvis vill jag konstatera att ordvalet kanon har varit djupt olyckligt för debatten. Om Cecilia Wikström ville ha en central läselista för skolbarnen, så borde hon ha föreslagit det. En kanon är någonting annat – och en litterär kanon är någonting som redan finns och i allra högsta grad påverkar undervisningen i skolorna, även om den inte finns definierad i något offentligt dokument.

Om lärare inte är bättre lämpade än centralmakten att avgöra vilka böcker eleverna bör läsa utifrån deras respektive förutsättningar, så är de så illa rustade för sin yrkesutövning att de inte borde undervisa över huvud taget. Dessutom är själva idén att en grupp skolbarn, vilkas enda gemensamma nämnare är att de råkar vara födda samma år, ligger på en likvärdig intellektuell nivå och bör lära sig samma saker, inte bara skrattretande utan rent destruktiv. Det är en medelmåttans väg: den hindrar duktiga elevers utveckling samtidigt som den sparkar på de barn som inte hinner hänga med.

Jag misstror även den sortens kommittétänkande som ligger bakom förslaget: det är perfekt för att ta med författare som politiskt och estetiskt råkar passa för tillfället starka ideologiska strömningar, säkra författare som kan vara precis lagom utmanande samtidigt som man utesluter sådana som är väl obekväma. Det behöver inte betyda konspirationer och bokbål; en undermedveten process duger lika väl. Vidare bör man betrakta alla förslag som delvis har i syfte att från statsmakten lägga på människor en samlande nationell (kulturell) identitet med största misstänksamhet. Tro mig, jag vet.

Som jag påpekade i mitt brev från den tjugonionde januari detta år så anser jag dock att förslaget inte bara är dåligt, utan även fullständigt onödigt. Jag ser fortfarande över huvud taget ingen anledning till att eleverna skulle läsa någonting annat än Verner von Heidenstam.

Med vänliga hälsningar,
Otto

Vill du också ta del av Ottos visdom? Skicka din fråga till:

Svar från Otto

Kan man lägga in pickelhuvor i ättika?
 – Van vid ordning

Empiriska undersökningar pekar mot att det är fullt möjligt. Allt man behöver är ett tillräckligt stort kärl och tillräckligt mycket ättika. Man kan alltså lägga in pickelhuvor i ättika om man vill. En gentleman bekämpar frestelsen och gör det inte.

Käre Otto, det förvånar mig att du är så insatt i nutida debatter. Vad tror du om bokhandelns framtid?
 – Maria

Kära Maria,

det är den äldre generationens privilegium att alltid kunna överraska ungdomen genom att inte vara död riktigt än. Vad det gäller din fråga, så finns det så mycket man skulle kunna svara på den. Som “envar sin egen lyckas smed”, “friskt vågat, hälften vunnet” eller “i de blindas rike är den enögde kung”. Det finns en lång rad faktorer att beakta, och vi hinner knappt ens nämna dem här.

En fråga är förstås vilken målgruppen är. För inte länge sedan skulle många ha sagt att bokhandelns framtid låg hos de stora kedjorna. Stämmer det idag? De som huvudsakligen går över till att handla vi internetbokhandlar, är det den grupp som tidigare kunde kliva in i närmaste Bokiabutik eftersom de flesta av dem aldrig hade ett särskilt nära förhållande till den traditionella bokhandeln som institution? Eller är det den insatta grupp som tidigare besökt boklådor med ett stort och varierat, alternativt specialiserat, sortiment och nu äntligen kan få tag på allt de vill utan krångel och besvär? De som har mest att vinna rent ekonomiskt på att gå över till internetbokhandlarna är trots allt de som köper riktigt många böcker. Å andra sidan är det förmodligen här man hittar de flesta personer med ett närmare förhållande till bokhandeln och en vilja att handla där för sitt rena nöjes skull. Men är bokhandeln en affärsmodell som kan överleva på stödköp för att det finns läsare som tycker om att gå mellan böckerna? Jag tror inte det.

Inte heller håller jag med dem som hävdar att bokhandelns främsta långsiktiga tillgång ligger i den service som kunnig personal kan ge (för dels kan många hitta informationen på egen hand i och med internet och dels finns det utrymme för internetbokhandlarna att förbättra sin service med svar på standardfrågor och, om deras marginaler tillåter det, en mer aktiv kundtjänst) eller ens shoppingnöjet, även om det sistnämnda är en folksport som inte skall underskattas. Bokhandelns främsta tillgång är dess omedelbarhet. Man kan gå in i en bokhandel och fem minuter senare kliva ut med en bok i handen. Den tillgängligheten ser internetbokhandeln inte ut att komma i närheten av än på länge.

Frågan om den traditionella bokhandelns framtid är dessutom inte bara knuten till distributionssystem, utan även till format. Många vill tro att pappersboken har ett långt liv framför sig än, men är det verkligen så? Vi är många som tycker om pappersboken, men faktum är att den är opraktisk. Den tar upp utrymme, både hemma i bokhyllan och i butikernas lager, och samlar lätt enorma mängder damm. Den måste fraktas, vilket inte är helt enkelt då den är otymplig och tung. Den är ofta dyr att producera. Det är svårt att göra någonting åt misstag i den när den väl är tryckt. Samtidigt utvecklas skärmar och teknik för att enklare kunna hantera böcker från år till år. Idag ser de flesta pappersbokens fördelar som större än dess nackdelar. Hur länge till? Dess överlevnad är inte hotad för dagen, men om etthundra år tror jag att de få böcker som eventuellt fortfarande trycks på papper kommer att vara fullständigt marginaliserade, och därmed också de butiker som säljer dem. Det är inte någonting som kommer att ske över en natt, och bit för bit kommer det att påverka bokhandlarna även innan dess.

Internet har dessutom medfört större utrymme för kortformer som novellen och dikten. Bloggar och nättidskrifter kan på sikt göra det än svårare för kulturtidskrifterna att få några läsare, men få boklådor tillhandahåller över huvud taget sådana idag, förstås. Creative commons och liknande rörelser är knappt nyfödda. Vem vet hur de i längden kommer att kunna påverka hur textmaterial sprids? Allt fler lyssnar på ljudböcker istället för att själva läsa – och det är en för bokhandeln sannolikt dödsdömd marknad även på kortare sikt.

Idag säljer bokhandeln ljudböcker på CD-skivor. Det kommer den i längden inte att kunna fortsätta att göra. Skivan är redan på väg att bli en dinosaurie: en plastbit med digital musik insluten i mer plast som vi skickar runt världen. Med större hårddiskar och ökad trafikhastighet på internet minskar behovet av komprimering och det finns utrymme för ljudkvaliteten att bli bättre – och det är ändå inte ett problem för ljudboken i mp3-format ens idag. När distributionen blir bättre, fler lär sig att bättre hantera de möjligheter som finns och förlagen och författarna hittar bättre sätt att sprida verken kommer det vara hur man får tag på sin inspelade upplästa litteratur. Det är en utveckling som huvudsakligen drivs av att musikbranschen är så illa tvungen att hitta nya lösningar. Ljudböckerna kommer att följa efter, skivan kommer att bli historia och bokhandeln kommer inte att kunna sälja den.

Varje enskild detalj som tagits upp ovan skulle ha kunnat ta mer plats än hela mitt svar, och ytterligare faktorer skulle kunna läggas till diskussionen. Men om vi för tillfället nöjer oss med att som här helt kort bara nudda vid frågeställningen, vad blir då vår slutats? Svaret är självklart: bokhandelns framtid ligger i den väpnade kampen. Det är inte med anpassningar och nya affärsmodeller som bokhandelns öde kommer att avgöras, utan genom järn och blod. Liken kommer att travas högt innan det är över. Vissa kommer, som alltid, att tycka att priset är för högt och att det måste finnas bättre lösningar. Det finns det inte. Därför vill jag avslutningsvis citera den hyllade företagsekonomen Carl von Clausewitz:

Nun könnten menschenfreundliche Seelen sich leicht denken, es gebe ein künstliches Entwaffnen oder Niederwerfen des Gegners, ohne zuviel Wunden zu verursachen, und das sei die wahre Tendenz der Kriegskunst. Wie gut sich das auch ausnimmt, so muß man doch diesen Irrtum zerstören, denn in so gefährlichen Dingen, wie der Krieg eins ist, sind die Irrtümer, welche aus Gutmütigkeit entstehen, gerade die schlimmsten.

Auf Wiederlesen,

Otto

Vill du också ha synpunkter från mannen med kulturdebattens mest unika perspektiv? Otto vet allt – och skulle han inte göra det, ja, då hittar han på. Ställ din fråga som en kommentar här eller maila den till oss, så vidarebefordrar vi den till Otto:

Fråga Otto!

Finns det någonting du alltid har undrat? Har du frågor där svaren gäckat dig under långa, sömnlösa nätter? Behöver du hjälp, råd, en skarpsinnig kulturell analys? Vill du bara veta vad en kraftfull man i sexig mustasch och stilig mössa skulle ha sagt om ditt spörsmål?

Fråga Otto. Han vet.

Ställ dina frågor här eller skicka dem till:

Brev från Otto

Liebe Freunde,

en sak, som på sistone gnagt på mitt sinne, är fildelningen och alla dess negativa konsekvenser för vår kultur och hela vårt samhälle. Det är min fasta övertygelse att fildelningen kommer att leda till ett moraliskt förfall och en förtappad generation utan kraft och styrka.

Filer skall inte delas. De skall tas med våld.

Mit freundlichen Grüßen,
Otto

Brev från Otto

Liebe Freunde, sehr geehrte Damen und Herren,

jag har de senaste åren med allt större förundran följt diskussionen om keps i klassrummet. Debatten tycks mig snedvriden. Den verkliga frågan är inte varför barnen över huvud taget tillåts bära en så löjlig huvudbonad, utan varför de får beträda skolområdet utan pickelhuva. Skoluniform är, som många upplysta personer även i detta kulturskymningens land insett, danande för själen. Pickelhuva är en självklar del av varje prydlig uniform.

För övrigt är förslaget om litterär kanon i undervisningen onödigt. Jag ser över huvud taget ingen anledning till att eleverna skulle läsa någonting annat än Verner von Heidenstam.

Hälsningar,
Otto

Käre Otto,

vi har inte hört från dig på länge nu. Har du kommit ihåg att vattna blommorna som du skall, och hur mår katterna? Vi saknar dina insiktsfulla kommentarer om såväl aktuell kulturpolitik som hur swing egentligen skall dansas.

Bis nächstes mal!