Bränt järn

Nord-Ost var titeln på den kitschiga, fosterlandspatriotiska första helryska musikal som spelades för fulla hus på Dubrovkateatern i Moskva under 2001 och 2002. I ett år gjorde den succé, ända till den islamistiskt separatistiska tjetjenska organisationen SPIR den 23 oktober 2002 ockuperade teaterhuset under en föreställning och i över två dygn höll 850 personer gisslan. Kravet var att president Putin omedelbart skulle dra tillbaka trupper från Tjetjenien, annars skulle terroristerna spränga hela teaterhuset med sig själva och gisslan i luften, övertygade som de var om att de älskade döden mer än andra älskade livet. Folkteatern i Göteborg spelar nu Nordost, en teatraliskt minimalistisk pjäs om gisslandramat. Tre kvinnor med olika bakgrund och perspektiv på gisslandramat ger en bild av de 57 timmar som helvetet varade.

En tillkallad läkare, en besökare och en terrorist. Det är de perspektiv som presenteras i de tre sammanlänkade monologerna. Med dunkel, rytmisk bakgrundsmusik tar först tre terrorister över den enkla scenen och därefter börjar förvandlingarna till de tre karaktärerna. Som en påminnelse om att vi aldrig vet vad som kan drabba oss och påverka oss imorgon börjar alla tre som Allahs svarta änglar med kalashnikov i händerna och slöja runt ansiktet. Som sina karaktärer ger de tre glimtar av vad som hände, en helhet är omöjlig att överblicka för en ensam person. De många, långa timmarna långsamma gång illustreras med enkla danser, och i karaktärernas monologer presenteras ångest, övertygelse, äckel och hopplöshet. Ändå är det inte de starka orden som påverkar mest, obeskrivligt tryckande är den tystnad och det tomrum som uppstår när alla skådespelarna plötsligt lämnar scenen för att uppgå i publiken. Den oväntade tystnaden och den ovanligt långa pausen tvingar åskådaren att stanna upp och tänka själva på vad de hade gjort om de suttit i moskvateaterns salong istället för i Göteborg, en globalistisk solidaritetspaus. Kanske är det där pjäsen har sin största poäng, inte som milstolpe inom teatern utan som påminnelse om den utsatthet vi alla befinner oss i, överallt, hela tiden. 

Att gå på teater är för de flesta en upplevelse förknippat med ett antal fysiska attribut, ett teaterhus är i många fall en tung kulturell institution med lång historia och en mer eller mindre fastställd hierarki inbyggt i själva huset; scenen är huvudmålet och den är skådespelarnas revir, bakom scenen finns alla de människor som tillsammans skapar den totala upplevelsen av teatern men vilka aldrig syns för publiken, stillasittande i den mörka salongen. Föreställningen Allt blir bättre vänder upp och ner på det fysiska begreppet teater genom att spela på platser som aldrig förr inhyst en teater, vad spelplatserna har gemensamt är att de på ett eller annat sätt är formade av någon helt annan verksamhet och sedan övergivna.

Premiären var i en tom verkstad ute på anrika industriområdet Lindholmen, det gamla varvsområde dit nyligen Backa teater flyttade in i ett nyligen iordningställt teaterhus, kommande föreställningar spelas i en tom butikslokal, ett vinterstängt föreningshus och nyss spelades teatern i en obebodd lägenhet i östra Göteborg. Genom att klampa in i det privata hemmet med teatern lossas genast alla säkringar och regissören kan stå och säga välkommen i korridoren utanför dörren men alla är uppenbart medvetna om att det inte är ett hem man är på väg in i, vare sig regissörens, teaterns eller någon annans hem. Denna uppenbara felplacering blir på så sätt alldeles rätt eftersom den tvingar deltagaren, deltagare är mer rättvisande än åskådare när det gäller denna föreställning, att omdefiniera sin bild av den fysiska teatern – slå sönder den och pressa in den i ett vardagsrum istället för en storslagen salong. Så känns det också trångt och tätt, nästan obehagligt intimt, när föreställningen börjar.

Fyra personer, anonyma, likadant klädda, utan namn och särskiljande tecken kommer in på den scen som skapats av utspridda kläder på golvet. Tillsammans berättar, skapar de tre historier till synes utan någonting gemensamt. En kvinna i ett olyckligt äktenskap vars situation blir värre av att hon älskar sin make, en skolmassmördare från en idyllisk förort där allt och alla är alldeles precis som de ska, samt en pojke som inlåst i sitt rum med världens alla under i garderoberna upplever undergången. Endast en svag anknytning finns mellan de olika berättelserna som spelas upp, Bobby, en karaktär som aldrig presenteras mer än att han omtalas flertalet gånger, men nästan alltid glömmer karaktärerna bort pojkens namn och måste påminna varandra. De avbryter varandra, ändrar och fyller i och skapar mellan sig ett helt liv åt någon annan, en person som aldrig själv skymtar fram eller har något att säga till om, till slut har berättelsen sprungit ifrån sin egen början och det är omöjligt att säga vart den siktade från början och vad som var ingivelsens plötsliga vändning. Hur väl man egentligen kan känna någon, till och med någon ur ens egen familj, och vad man faktiskt väljer att berätta om sitt eget liv blir centrala, fast outtalade frågeställningar. Varje historia inleds med att ett kuvert öppnas, men vad som står i meddelas aldrig, istället blir kuvertet det vita ark som varje berättelse, varje liv, ska nedtecknas på. Tillsammans bygger de fyra upp något från ett intet, och lika plötsligt som det började avslutas det hela med en bisarr reklampaus.

Den lilla, provisoriska scenen skapar begränsningar men även möjligheter. Möjligheten att rättframt attackera publiken, tvinga upp deltagarna i ett hörn och nagla fast dem, möjligheten att visa så mycket som möjligt med så små åthävor som möjligt när alla deltagare sitter så nära och kan höra varje andetag. Samtidigt förlorar också skådespelarna trygghet i det minimala avståndet till publiken, plötsligt är det möjligt att möta varje deltagare och se deras frågor i ögonen, frågan är om man vill, vågar och orkar. Kanske är det här man missar en poäng i att man inte riktigt förberett sig på detta klaustrofobiskt intima spel, skådespelarna vågar inte riktigt uppsöka konflikten med varje deltagare nu när de verkligen har möjlighet och håller sig ett par steg bakom det fullständiga utlämnandets kant. Frågan är hur mycket mer en deltagare hade klarat. Allt blir inte bättre, mycket är fruktansvärt redan som det är och någon ljusning är inte i sikte, inte heller blir teater så mycket tätare, intensivare och bättre än såhär.

Mer om Allt blir bättre, Regionteater Väst, Martin Crimp

Backa Teater öppnade i helgen sitt nya teaterhus i Göteborg, teatern är nu inrymd i en av det gamla Lindholmsvarvets stora industrihallar på Lindholmen, det utbildnings- och IT-centrum som växt upp på norra sidan av älven. Att behålla Backa Teater på Hisingen är bra, att det blev just Lindholmen känns möjligen lite tråkigt eftersom det är ett område som redan fullständigt exploderat och risken är att andra stadsdelar glöms bort när allt numera handlar om Lindholmen. Att bygga mer än kontor och utbildningslokaler på samma ställe är dock vettigt, det känns plötsligt som man kommit väldigt mycket närmare en levande stadsdel nere vid stranden. Teaterhuset är i vilket fall mäktigt, det innehåller ordentliga rymder som inte byggts bort och delats sönder utan som tillåts imponera på besökarna såväl som verkstäder och replokaler för teatern. Att det är en nytänkande teater märks framförallt på scenrummet som inte på något sätt liknar en vanlig salong, istället är den stora industrihallen som helhet ombyggd till scenrum med rörliga läktare och ljusteknik i hela taket vilket gör att man kan spela teater på vilket håll som helst i rummet.

Backa Teater öppnar med ett ambitiöst projekt utgående från Dostojevskijs Brott och Straff och som tagit lång tid att knyta ihop. Som en läsning av romanen genom det samtida Sverige har teatern varit runt staden och konfronterat båda unga och gamla från alla bakgrunder med samma problem som Raskolnikov brottas med i den 140 år gamla romanen; vad är egentligen ett brott, och hur mycket kan man förlåta en annan människa för. Ur detta material har man skapat tre pjäser för olika målgrupper (barn, ungdomar och vuxna) där Brott och straff är den tyngsta uppsättningen. Med sina 3,5 timmar är det en rejäl bit teater som presenteras men det känns aldrig för långt.

Scenen är bred och rå, genom att välja väldigt enkel och avskalad scenografi för de flesta situationer lämnas plats åt det lite mer extrema, uppställningen av containrar och bilar påminner mycket om tekniken regilegenden Frank Castorf använde vid uppsättningen av Berlin Alexanderplatz på gamla östtysklands nationalscen då han rev ur hela salongen och ställde in en containerstad på tvären. Riktigt så omtumlande blir inte sceninrättningen på Backa Teater, scenen känns lite för bred för att kunna utnyttjas riktigt väl och i första akten känns detta lite som en brist. När andra akten öser på finns det dock inga oklarheter om potentialen som finns i just detta arrangemang.

Det breda persongalleriet är till en början lite för spretigt, att presentera hela ensemblen går kanske lite för fort helt enkelt, det som dämpar och håller kvar spänningen är hela tiden Raskolnikovs ångest, såväl före som efter sitt fasansfulla dåd. I små inbrott tas andra problem upp om utnyttjande, missbruk, tvångsäktenskap och andra moraliska dilemman från både Dostojevskijs tid och idag. Scenograin och kostymerna suddar snabbt bort skillnaden mellan då och nu och det viktiga är inte längre när eller var berättelsen utspelar sig, det är här och då, där och nu och när Raskolnikov i ett ögonblick vänder sig ut från scenen och inkluderar publiken i teatern blir det också väldigt tydligt att det inte spelar någon roll vem som står där nere, vi spelar alla på samma scen.

Den andra akten drar igång med en rivstart, och lyckas sedan hålla intensiteten hela vägen. Scenen förändras och föreställer plötsligt endast ett par stiliserade rum i vilka hela klassperspektivet blir tydligt på ett ögonblick och det är inte längre någon som tvekar över att alla inte har samma möjligheter. Splittring, förvirring och misär tornar upp sig vid horisonten och allt får sin upplösning i en final som inte benådar någon. Att göra ingenting är ofta ett lika allvarligt brott som att faktiskt göra någonting, det handlar om att vara kunna motivera sina handlingar för sig själv för att klara av att ta straffet för dem. Backa Teater visar att oskuld bara är en illusion och publiken svarar med stående ovationer.

Mer om Backa Teater, Brott och straff

Susanna Mehmedi vann med sin nyskrivna pjäs My Nation, i konkurrens med närmare 270 andra bidrag, en uppsättning av sitt verk genom projektet Nya pjäser, nya världar, vilket drivs av bland andra Gottsunda Dans & Teater och Folkteatern Göteborg. Nu har så Folkteatern satt upp pjäsen som ett gästspel tvärs över gatan sett från deras vanliga lokaler. My Nation är fyra dialoger som oberoende av varandra utspelar sig i samma rum, ett rum med vitt skilda innebörder för de fyra protagonisterna. Den tjetjenska änkan Elza sitter i ett ryskt fängelse, dömd för terrorbrott; den unga ukrainska flickan Olga färdas i rummet men slutar också instängd i ett litet rum, någonstans i Sverige, som tvångsprostituerat offer för öststatstrafficking; Larry tittar ut från sitt flotta kontorsrum på 92:a våningen i det World Trade Center som snart ska rammas av en stålfågel och falla sönder i ett brinnande inferno; Hani är en av terroristerna som kapat planen och går mot sitt öde då han ska krascha planet rätt in i den förtryckets högborg han ser framför sig.

De fyra karaktärerna berättar i sammanflätade monologer sin historia, om sina tankar mål och sina liv. Vad driver en framgångsrik man med lycklig familj att supa ner sig i sin ensamhet och ta upp prostituerade till kontoret, vem blir terrorist och vem blir offer? Den mest laddade karaktären är givetvis Hani, en tysk sekulariserad muslim som helomvänder och blir islamistisk terrorist, men det är inte han som är fascinerar mest. Istället är det de två kvinnornas öden som starkast griper tag och tvingar till eftertanke och reaktion, Elza som gifts bort utan att ha något att säga till om och därefter fått sin make mördad av den ryska militären blir trött på att se sig som ett offer och tar kampen i egna händer. Hennes motiv och vilja brinner klarast och känns mest äkta, Ulla Svedin övertygar allt mer i rollen under pjäsens gång och för varje gång hon förbannar “de ryska svinen” blir desperationen allt tydligare. Den unga Olga som offras på människohandelns altare i samma ögonblick hennes “pojkvän” berättar att han ska iväg för att prata “bizniz” med sin farbror upprör – hon blir ett ansikte på de förtvivlat utsatta offren för denna globalt vidriga verksamhet och Helena Nizic lyckas verkligen övertyga om denna situation trots att hon, liksom de övriga, inte har någon att spela mot på scen. Rentav är det så att detta totala fokus på bara henne, den lilla, vilsna och utsatta flickan utan någon som skriker mot henne eller slår henne på scen, skapar en ännu starkare bild av hur det är att vara ensammast i världen och utsatt för systematiska vidrigheter – i ett vanligt lägenhetsområde var som helst i Sverige av män som Larry. Hon bär med sig en bandspelare med en låt på, Lucky av Britney Spears, och scenen då hon dansar loss till denna låt i en dröm om att hon ska bli lika framgångsrik och lycklig är gripande.

Regissören Niklas Hjulström har lyckats gestalta makt och maktlöshet, frihet och tvång under en timme på ett mycket gripande sätt. Den enkla scenografin ligger bara i bakgrunden utan att störa och möjliggör det för skådespelarna att omvandla scenen till sin egen verklighet – en gemensam verklighet som vi alla delar då allt detta är händelser vi kan läsa om och påverkas av varje dag. Trots detta reagerar många inte häftigare mot vad som händer överallt runtomkring, men jag vill se den som kan lämnas oberörd efter denna föreställning och gå ut ör att fortsätta låtsas som det regnar. Det handlar om den frihet, tro och tolerans som vi alla ständigt måste utöva för att ha rätt att kräva.

My Nation turnerar under våren 2008 över hela landet med Riksteatern.