Bränt järn

En intressant detalj med att driva Bränt järn är att många – inte alla, men många – som länkar hit har valt att kalla oss Bränt Järn. Varför? Såvida man inte går in på “Om” eller (för de flesta) slänger ett öga mot översta delen av webbläsarfönstret, ovanför adressraden, så står namnet skrivet till synes enbart med versaler. Dock: Bränt järn är en svensk titel. Grundregeln för svenska titlar idag är att enbart första ordet skall ha en inledande versal, såvida inte ett namn är inblandat senare. Det gäller för böcker, skivor, låtar, filmer – och bloggar. Den som döper någonting kan naturligtvis (antingen påverkad av engelskan eller av andra skäl) välja att göra avsteg från den normen, men det får nog betraktas som ett undantag. Så varför?

Det här skall absolut inte på något sätt betraktas som kritik mot någon som länkar hit. Liksom alla andra som skriver offentligt skriver vi naturligtvis för att bli lästa och blir alltid glada när folk tycker att det vi gör är tillräckligt intressant för att vilja tipsa andra om det. Det är en reflekterande nyfikenhet från min sida, ingenting annat.

Är det för att namnet är så kort att det liknar ett personnamn? Är det för att vi idag ser så mycket av andra språk med andra normer när det gäller titlar? Vanligt inom engelskan är att ha begynnelseversal på alla ord i en titel utom artiklar, konjunktioner och prepositioner som är kortare än fem bokstäver. Tyskans substantiv ser ut som de alltid gör. Svenskan, däremot, välkomnar versaler i betydligt ringare mängd än för några århundraden sedan. Den som använder sig av dem i större utsträckning än normen tillåter idag riskerar att väcka vissa läsares irritation.

Mer om svenska, språk, bokstäver

Det bör påpekas att det här är en alldeles för entusiatisk läsares bedömning för att den skall vara i närheten av objektiv. Att skriva en bok där man propaganderar för det underbara i döda språks sällskap må vara någonting som kan få de flesta att höja på ögonbrynen, men för mig är det en predikan för en redan frälst. Jag har längtat efter boken ett bra tag, sedan författaren nämnde att han arbetade på den, och I döda språks sällskap är absolut den bok som jag har sett fram emot mest det här året.

Ola Wikander har tidigare gjort sig känd som översättare och introduktör av Enuma elish (2005) och Kanaaneiska myter och legender (2003) och uppmärksammats mycket, i vår barnsligt åldersfixerade tid, på grund av sin, i relation till sina kunskapers, förhållandevis unga ålder (han är född 1981). I döda språks sällskap är hans kärleksförklaring till utdöda språk i allmänhet och de elva som här presenteras i var sitt kapitel i synnerhet: sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Det är huvudsakligen indoeuropeiska och afroasiatiska språk som hanteras, men även andra som befunnit sig i området och i större eller mindre utsträckning påverkat sina grannar, som sumeriskan och etruskiskan vilkas språkfamiljer i övrigt sannolikt försvunnit bortom vår kunskap för årtusenden sedan.

Jag har — eller kanske snarare hade — personligen inga eller mycket dåliga kunskaper om flera av språken som presenteras här, vilket gör läsningen till en spännande upplevelse. Ola Wikander skriver engagerat och kärleksfullt, med en fascination och entusiasm som förhoppningsvis inte bara när ett levande intresse utan även förmår väcka det hos andra. Det är en bok som samtidigt som den är lärd och kunnig är lättläst och underhållande med ett mycket personligt tonfall som bär texten mot den ovane läsaren istället för att gömma den, som resultatet riskerar bli när insatta men mindre stilistiskt begåvade skall presentera sin kunskap för de oinvigda.

Boken vänder sig inte till den som redan har ingående kunskaper om språken; den som redan har förmågan att på en acceptabel nivå tillgodogöra sig texter på flera av dem och nyfiket har kikat på resten kommer inte att hitta mycket nytt här. Inte heller vänder den sig kanske till den som aldrig har haft något språkintresse över huvud taget — att förklara utdöda språks uppbyggnad utan att använda termer som i de flestas ögon är om än inte totalt främmande så i alla fall ovanliga och svårförståeliga torde vara övermäktigt. Lyckligtvis finns det en ordlista som förklarar allt från grundläggande saker som ackusativ eller femininum till sådant som de flesta inte stöter på i gymnasieundervisningen som klusil eller laryngal (och de flesta mer avancerade termer som determinativ eller ergativ förklaras dessutom löpande i texten), men den är tyvärr placerad efter avslutningen så att många läsare, om de inte uppmärksamt studerat innehållsförteckningen, riskerar upptäcka den först när de har läst nästan hela boken. Möjligheten att ta till sig boken med hjälp av ordlistan finns dock, även för den som har endast ringa vana av att läsa om språk.

Lite roligt är det också att fantasyläsaren Wikander inte kan låta bli att titta fram. I kapitlet om gotiskan presenteras Åke Ohlmarks som “[r]eligionshistorikern, Tolkien-översättaren och mångsysslaren Åke Ohlmarks” (förvisso är det kanske så att det är som översättare av Lord of the Rings som de flesta svenskar idag känner honom) och när ett stycke ur Beowulf citeras konstateras “[f]ör övrigt kan man i denna text känna igen ordet þeoden (»furste«), av professor Tolkien använt som namn på en konung i trilogin om Härskarringen”.

Det finns något litet tryckfel, och jag hade kunnat svära på att det tyska verbet heben var starkt och inte svagt vilket borde leda till erhob den Kopf snarare än erhebte den Kopf i exemplet i kapitlet om sumeriskan (rätta mig gärna om jag har fel), men det är inte så mycket att det stör. Min främsta invändning är att jag gärna hade sett ett utökat resonemang om nöjet och “nyttan” av att studera de nämnda och andra utdöda språk, men det är blott en personlig önskan och knappast någonting som kan sägas ligga boken till last. Som en introduktion till döda språk är I döda språks sällskap utmärkt, med en enkel och kortfattad litteraturlista för den som vill gå vidare på djupet med ett särskilt språk.

Själv måste jag bestämt lära mig mer om oskiska.