Bränt järn

Charlotte Wiberg är filmvetare och driver bloggen kamferdroppar. Här skriver hon ett gästinlägg om graviditet i fiktionen.

Det är så lätt att bli på smällen i böckernas och filmernas och pjäsernas värld. Knappt en otrohetsaffär, ogift romans (om det är äldre tider vi befinner oss i) eller våldtäkt äger rum utan att ett barn poppar upp som en bitterljuv påminnelse om det skedda. Det är så vanligt att jag häromdagen såg det i en litterär analys särskilt påpekas att författarinnan till den bok som behandlades inte låtit en ung kvinnas “engångsförlöpelse” få några konsekvenser i form av en graviditet.

Men snälla nån, ville jag utbrista, det är väl ändå inte mer än sisådär trettio procents chans/risk att nåt händer ens i de bästa av omständigheter (rätt tid på månaden i högfertil ålder). Alla kvinnliga protagonister kan väl inte bli på smällen av minsta manliga intimberöring jämt.

Okej, jag är inte så dum att jag inte fattar det dramatiskt potenta i de där barnen som ständigt skapas inom fiktionen. De tydliggör sexualmoraliska föreställningar och skrankor. De blir som sagt inte sällan till påminnelser, till det ständigt närvarande förflutna i symbolisk form. De får bli bärare av synder eller, vilket också förekommer, symboler för livet och glädjen och försoning och möjlig framtidsförlösning. Och så vidare. Och inte kan man kräva att konsten alltid ska vara inriktad på realism. Och så vidare. Men nog är det lite tröttsamt att det förmedlas så mycket mystik och konstiga föreställningskomplex omkring det här med sex och graviditeter, och detta även i våra dagar. Som om det inte funnes nog av den saken. Inte sällan är det till exempel så att den kvinnliga protagonisten “vet” att hon är gravid, att hon känner på sig att något hänt mer eller mindre direkt efter samlag (som, om man till exempel tänker på Catherine Breillats film Romance, knappt ens behöver vara vad man kallar “fullbordat”). I Carina Rydbergs deckardebut Den som vässar vargars tänder får romanens modersgestalt typiska graviditetssymptom och börjar kräkas bara timmar efter befruktningen kan ha skett. Man läser och blir irriterad men tänker “Okej, det här är ju faktiskt en roman, då får man lov att brodera och ta ut svängar och allt det där”. Men när man läst och blivit irriterad tillräckligt många gånger så hjälper den där brasklappen till slut inte längre – till slut blir liksom bara irritationen kvar.

Mer om kultur, litteratur, böcker, film, kvinnor, graviditet

Tidningen Kulturens nya nummer (2:2008) har storslaget temat konst. Att konsten är undanträngd i den mediala kulturdebatten är ingen nyhet, därför känns det roligt att Tidningen Kulturen gör vad de kan för att väga upp det enorma övertag som litteraturen, musiken och filmen har i främst dagspress. Ofta är det bara de större utställningarna på de traditionella konstinstitutionerna som får någon uppmärksamhet i traditionella media. Gallerier som skulle kunna jämföras med oberoende bokförlag eller små skivbolag får ingen plats alls, trots att kulturredaktörerna har insett att det ofta är på de mindre förlagen det mest intressanta ges ut idag och därför är villiga att ge visst utrymme åt dessa har de inte lyckats överföra denna syn på konstvärlden och ge den oberoende konstvärlden i närheten av lika mycket utrymme. När nya TK så dimper ner i brevlådan inger den stora förväntningar men lyckas inte riktigt.

Temat konst är förstås enormt och så oöverblickbart att man inte kan få en helhet om man vill visa på bredden och inte heller kan visa detaljerna ens om man fokuserar. Det ofokuserade perspektiv som valts på konsten i detta temanummer, inte på någon särskild strömning, tidsperiod eller konstnärsgrupp, måste nödvändigtvis ge en splittrad bild där som bäst något större kan skymta fram i det samspel som uppstår mellan artiklarna. Men det är inte detta ickefokus som stör mest, det mest uppenbara är den individfokusering som nästan alla artiklar utgår från, utan att någonstans ifrågasättas. Det handlar många gånger i artiklarna inte om konsten utan om konstnären, där konstnären beskrivs som en ensam hjälte i en värld som inte förstår honom eller henne. Intervjuer och historiska skildringar blir i detta perspektiv likvärdiga, Annika von Hausswolff pratar om att hon börjat röka för att få ta paus från sina barn och Picasso beskrivs som en man med samvetskval över huruvida det var rätt att stödja Stalin eller ej. Konstnären står ensam och stark enligt TK, och det är uppenberligen rätt så. De många konstnärskollektiv som lyckats med saker en ensam aldrig skulle mäkta med glöms bort, inte heller får konsten framträda som ett ting i sig utan alltid endast som en humörspegel av konstnären.

Mest intressant är den krönika som tecknas av den minimalistiska konstens framväxt, som nästan enda text vågar den lyfta blicken från det enskilda konstnärsskapet och ser sammanhang, kontexter och helheter där verken får tala för sig och personnamnen blir sekundära. Kanske ligger det också i den minimalistiska konsten själv att avpersonifiera både konstnär och betraktare, en hermeneutisk tolkning av minimalismen är i många fall närmast omöjlig eftersom det inte är konstnärens personliga prägel som är viktigast för konstverket utan interaktionen mellan konstverket och betraktaren.

Mer om Tidningen Kulturen, konst, konstnärer, minimalism, Annika von Hausswolff, Picasso

Attend the tale of Sweeney Todd
He served a dark and avengeful god
What happened then, well that’s the play
and he wouldn’t want us to give it away

Sweeney Todd tillhör kategorin fiktiva figurer som i sig är större än något av de enskilda verk där han förekommer. Han har, sedan han föddes under artonhundratalets första halva, levt i böcker, på teatern, i musik, i radio, i musikaler, i tv-serier, i film och inte minst som allmänt begrepp. Nu senast i Tim Burtons Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, som bygger på Stephen Sondheim och Hugh Wheelers musikal från 1979.

Sweeney Todd är en mörk saga, väl anpassad till Burtons estetik. Färgerna och omgivningen sätter perfekt tonen för filmen. En hel del humor finns ändå kvar, där den kan bygga på kontrasten mot Johnny Depps stilla, tystlåtna skildring av Sweeney Todd.

Haven’t you got poet or something like that?
No, you see the trouble with poet is,
how do you know it’s deceased?
Try the priest!

Det är en musikal där musiken får stå tillbaka för det visuella. Det säger kanske någonting om filmen som medium: överlägset scenen kan den radera allt som bryter mot intrycket man vill ge ögonen, samtidigt som den aldrig kan ge det mäktiga, ofiltrerade ljud som musikalbesökaren upplever när den slipper få en inspelning mellan sig själv och upplevelsen. Men dessutom är det en musikal där skådespeleriet verkligen har prioriterats över sången. Musiken är inte dåligt framförd, och ibland bidrar den till och med mycket väl till helhetsintrycket, men det är fortfarande som film som Burtons Sweeney Todd är sevärd – inte som musikal. Det är lite synd, med tanke på hur bra flera av sångerna är.

Mer om film, musikaler, musik, sweeney todd

I barndommens lange og dunkle nat
brænder små blinkende lygter
som spor, er erindringen efterladt,
mens hjertet fryser og flygter.

Tove Ditlevsen har skrivit dikten som gett sitt namn till Anders Thomas Jensens film. Stefan, en av de fyra huvudpersonerna, hittar en trasig diktsamling – första bokstaven i författarens namn har gnagts bort, så att den ser ut att vara skriven av ove Ditlevsen – i det nedgångna och övergivna huset de hamnat i och blir alldeles tagen av särskilt den inledande och den avslutande strofen.

Og en eller anden kommer dig nær,
men kan aldrig helt forstå dig,
for dit liv har du lagt under lygternes skær,
og ingen skal siden nå dig.

Det är fyra från barndomen ganska trasiga individer som skall få sin ro i Blinkende lygter (Blinkande lyktor). Torkild, Peter, Arne och Stefan flyr efter ett inbrott Köpenhamn med fyra miljoner i kontanter som de egentligen borde lämna vidare. Målet är Barcelona; istället fastnar de i ett ruckel i skogen i södra Danmark. Deras kontakt med mänskligheten består huvudsakligen av två lokala original – jägaren Alfred och den alkoholiserade läkaren Carl, vars största lycka i livet består av “jordkølet øl” – och situationen tvingar dem att anpassa sig, utvecklas.

En stor del av behållningen i att se Blinkende lygter är humorn: dialogen och kontrasterna, det oväntade och hur illa lämpade huvudpersonerna är att hantera de situationer de hamnar i. Det går ut över den yttre realismen, men utan att det blir ett problem. Det stör inte den personskildring som om även om den knappast innehåller något häpnadsväckande psykologiskt djup ändå är en av filmens allra viktigaste delar. I fyra tillbakablickar får tittaren en inblick i de fyras dysfunktionella familjer och vad som en gång fick dem att lämna sina hem och ramla utanför samhällets ramar, och hur det hänger ihop med hur de agerar ute i skogen. Utvecklingen har en dubbel funktion: dels för skildringen i sig, dels för komiken i de lägen där de gör eller säger någonting helt annat än det man förväntar sig.

Det gör den dubbelt sevärd.