Bränt järn

Verklighetsmaskineriet är en mycket stillsam storm som utan att du märker det möblerar om litegrann bland dina tankar. Med sina många metaforer beskriver Susanne Holmgren den värld i vilken människan tror sig stå i centrum, och i boken är också människan hela tiden i centrum, fast sedd utifrån.

De många prosadikterna bildar tillsammans en helhetsbild av vår verklighet, en verklighet som ibland kan verka alldeles overklig men som ändå är den enda verklighet vi har. Hon undersöker den omvärld som inte påverkas av om du går upp på morgonen eller ej; strandfåglarnas skränande, stormens vinande och klöverns blomning hamnar alla under diktens lupp, men även den mänskliga upplevelsen av världen ifrågasätts av Holmgren.

Dikterna håller tyvärr något ojämn kvalitet, vissa partier glänser verkligen av pricksäkerhet när Holmgren lyckas sådär riktigt väl med sina metaforer medan hon ibland snavar och inte riktigt når hela vägen med vad hon vill säga. Det är oftast skildringarna av avståndet mellan människors upplevelse av verkligheten och verkligheten som objekt som Holmgren bäst lyckas med, som i den korta Kulturmänniskan.

Verklighetsmaskineriet är trevlig men inte omvälvande, boken är en vän som berättar sina tankar om måsars skrän, andra människors fåniga längtan och blommors doft men den är ingen revolutionär som med ett brandtal tvingar ut dig på barrikaderna.

Det tar nästan en sida innan Christina Hesselholdt rycker tag i mig, halvvägs in i den inledande berättelsen “Vår”. Där fångar hon mig, med missionären med det närmast parodiska namnet Evangelista och hennes kärleksförklaring till lidandet. Med en gnista i skrivandet som väcker intresset och gör att man bara vill läsa vidare.

En trädgård utan slut (En have uden ende, översatt från danskan av Ninni Holmqvist) består av tjugo mycket korta små berättelser. Boken är som helhet bara strax över sextio sidor lång. På sextio sidor hinner man ändå med att säga mycket, om man väljer sina ord med omsorg. Det gör Hesselholdt.

Alla tjugo berättelser är inte intressanta, och vissa läser jag mest bara för att komma förbi dem och vidare till nästa del. Lyckligtvis gör det inte så mycket. Det är så mycket enklare att stå ut med de blekare bitarna när man vet att de ändå kommer ta som allra mest ett par minuter att tugga i sig. De flesta är åmtinstone roande, och när de är som allra bäst lyser det verkigen till.

Som i “På ett danskt Röda Kors-centrum”. På tre och en halv sida skildras ett möte med Tarna, en afghansk kvinna. Det räcker gott och väl för att Hesselholdt skall hinna måla upp hennes historia, hennes situation och hennes framtid. Hur hon undervisade kvinnor i sitt hem i Kabul och därför knivskars av talibanerna och fick fly tillsammans med sin familj. Hur hon lever nu, självmordsbenägen och ensam ansvarig för sina två flickor, på tolv kvadratmeter. Hur väldigt många mest bara vill att hon skall åka hem – eller i alla fall därifrån – så att de blir av med henne. Det är skildringar som “På ett danskt Röda Kors-centrum” och “Vår” som gör En trädgård utan slut värd att läsa.

Någon gång önskar jag ändå att jag hade läst boken på danska. Inte för översättningen på något sätt känns bristande, utan för att motståndet mot att inte få ta del av den danska originaltexten ökar än mer när Sverige och svenska nämns i förhållande till det egna språket. Det förvirrar, bryter illusionen av att det här är författarens ord och påminner så tydligt om att det är en just en översättning. Det är alltid en smula plågsamt.

Mer om litteratur, böcker, danska

Vanligtvis är det numera mycket sällan jag läser om en bok, det finns ju så många bra böcker att läsa, så mycket nya upplevelser att få, så varför läsa om böcker jag redan läst, är ett av skälen jag brukar tycka väger tungt mot omläsandet. När jag då och då får för mig att ändå åter plocka fram en redan nött och ordentligt genomläst bok ur hyllan är det som att komma på besök hos en gammal god vän efter en lång tid, kaffet står där det alltid stått och samtalsämnena är desamma som vanligt trots att man inte setts på väldigt länge, boken hälsar mig välkommen med en vänlig gest istället för att reserverat och långsamt släppa mig nära. Nu senast hade jag rekommenderat Dagermans Bränt barn för en vän (som dock hade den dåliga smaken att lämna kvar den oläst) och när jag hittade den på köksbordet kunde jag inte stå emot att öppna den och bara titta lite.

Det är en maka som ska begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.

Inledningsmeningen är lika stark som första gången men vinkar vänligt in mig och tar av mig rocken redan i hallen. Bränt barn var en av mina allra starkaste läsupplevelser då jag fick den i händerna för ett par år sedan och trots att jag under åren omvandlat och förskönat bilden av boken för mig själv är den lika gripande och fantastisk igen. Man behöver helt enkelt gamla vänner med vilka allt redan är bekant, det är de som kan påpeka för en när man är ute på villovägar och hjälpa en hitta tillbaks. Dagerman känns som en bekant vilken dag som helst men just Bränt barn kommer alltid att vara en väldigt god vän att återvända till för ytterliggare ett samtal om samma gamla saker.

Mer om Stig Dagerman, Bränt barn, omläsning

Halv elva en sommarkväll är inte ett av Duras mest uppmärksammade verk, en kort, stilla roman som visserligen filmatiserades under sextiotalet men inte heller filmen nådde någon större publik. Trots detta är det en text som tveklöst är mödan värd att leta upp. Duras skrev romanen samma år som hennes kanske mest berömda verk Hiroshima, mon amour och visst finns det stora likheter, men där filmen om det drömmande paret i Hiroshimas ruiner mest av allt präglas av hoppet är Halv elva en sommarkväll en roman om falskhet, otrohet, mord och lögner.

Ett franskt par, Maria och Pierre, är tillsammans med sin dotter och en gemensam väninna, Claire, på väg mot en semester i Madrid då de, för att söka skydd undan ett våldsamt oväder, tvingas stanna till på vägen i ett litet anonymt spanskt samhälle där en man precis mördat sin unga hustru och hennes älskare. Stans enda hotell är överfullt, i matsalen kryssar kyparna fram mellan gästerna och i korridorerna bäddas det med filtar på golven för att alla ska få plats, i detta tumult tar sällskapet plats och lyssnar på hur poliserna patrullerar gatorna på jakt efter mördaren. Maria, lätt bedövad av ett manzanillarus, ser hur hennes man fått upp ögonen för Claire och hon fantiserar under kvällen om det ögonblick då de tvås åtrå till varandra ska växa sig så stark att de de inte längre bryr sig om att frun och väninnan bara befinner sig ett par meter bort. Titelögonblicket blir den avgörande punkten där Maria inser att det för Pierre inte längre handlar om ett tyst beundrande av Claires skönhet och det blir också det ögonblick då hon ställs inför sitt eget samvete och tvingas fråga sig, vad kan hon ha överseende med och var går egentligen gränsen för otrohet.

I nattens mörker drömmer Maria om mördaren som gömmer sig på taken och bandet mellan de båda växer sig starkt. Hon ser honom på något sätt som en hjälte som tog tag i en situation som liknade hennes egen och väljer samtidigt att glömma det faktum att han med ett par revolverskott kallblodigt mördat två människor. Han är en spegling av den handlingskraft den alkoholiserade kvinnan drömmer om men inte egentligen vill ha. Det band som bildas mellan de bedragna, utan att ett ord växlats dem emellan, är förstående, förlåtande till sin natur och det kraftiga oväder som fortsätter plåga byn hela natten är den känslostorm Maria önskar men inte förmår frambringa.

Duras berättar raskt och enkelt, hon håller en lågmäld ton och de långa grälen mellan ett splittrat par är befriande frånvarande. Utan att många ord växlas mellan karaktärerna förmedlas deras sinnesstämning fullständigt, genom att begränsa handlingen och bara låta ögonblicksbilderna av det upplevda nuet tala visar hon på människans försvarslöshet till och med i det allra mest privata, hur ensam varje människa till sist står när de närmaste sviker. Kontrasten mellan den brutala utgången av det ena svartsjukedramat å ena sidan och det tysta beslut som sakta växer fram inom Maria å andra sidan visar de val hon har i sin situation, till slut handlar det om att välja sin egen väg eller låta någon annan diktera framtiden.

Två böcker har kommit ut på senare tid som ur olika perspektiv behandlar den svenska politiska extremismen, Salka Sandéns Deltagänget (Vertigo förlag), en skildring av den svenska autonoma rörelsens framväxt under det omvälvande nittiotalet, och Magnus Sandelins Extremister – en berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (Bokförlaget DN), en journalistisk skildring och granskning av tre uppmärksammade politiskt motiverade brott och vad som gör vissa till terrorbrott medan andra till vanliga rättsfall.

Deltagänget är hård och direkt, Sandén provocerar läsaren att bli subjekt i historian då tilltalet konsekvent i boken är ‘du’. Att lämnas oberörd är därför omöjligt eftersom det är dina vänner som blir misshandlade av snutarna, det är du som slår ner nazister på gatorna och det är du som förtvivlat försvarar det ockuperade huset Borgen i Malmö under den där novembernatten då huset stormas. Sandén skriver tydligt i förordet att boken inte är en skildring av hennes liv och individuella upplevelser som aktivist i det svarta blocket under nittiotalet, utan att boken är skriven för att skildra de processer som präglade samhället under denna tid, men det är svårt att tro något annat än att många scener är skildringar av vad Sandén var med om. Så är exempelvis scenen då ‘du’ misshandlas av poliser vid en planerad motdemonstration och attack mot en nazistdemo en så brutal skildring av utsatthet att det tydligt känns som personliga minnen. Denna balansgång mellan anonymitet och generalisering är svår men Sandén lyckas hålla sig på den smala linjen och berättar skickligt om den verklighet som många då trodde var fiktion. De befriande besöken hos de ockuperade kvarteren i det kaotiska nittiotalet i Berlin, försöken att skapa en ‘rörelse’ där varje del ska lyckas behålla sin autonomitet, kollektivets framgångar och tragedier samt det egna fängelsestraffet skildras allt med samma skärpa och driv.

Deltagänget är inte en bok som ber om förlåtelse för vad som hände och vad ‘rörelsen’ gjorde, det handlar mer om att lyfta fram de som aldrig kommer till tals annars annat än när det handlar om våldsamheter. Skildringen av den frustration och det engagemang som verkade finnas hos varenda en i rörelsen är gripande, det är i slutet av boken verkligen dina vänner det har handlat om, och det gör också att man undrar vad det var som egentligen hände. Vad drev så många unga till sådan känsla av utanförskap att våldet mot apparaten blev det självklara valet? Det presenteras inga svar, det är inte någonstans bokens syfte, boken resonerar och berättar men övertalar och ursäktar inte, det är till slut upp till dig att avgöra vad du vill göra med din frustration.

I Extremister (Bokförlaget DN) fokuserar Sandelin på det utövade politiska våldet och studerar särskilt tre uppmärksammade rättsfall, en nazistisk grupps omfattande vandalism vilket var ett försök att starta den ariska revolutionen, ett misslyckat brandbombsattentat mot ett McDonalds genomfört av två autonoma aktivister samt brandattacken mot den lokal i Stockholm där irakier från Norden kunde lämna sina röster vid det första valet till det nya irakiska parlamentet, ett attentat som påstods ha genomförts av en svensk falang av Al-Qaida. I slutändan visade det sig emellertid att det svenska Al-Qaida bestod av en uttråkad dallänning, en psykiskt instabil tonåring från Skåne och en desperat islamist från det stressade Stockhom vilka av slump träffats på internet där de var och en framför datorn levde ut sina våldslustar. Ändå åtalades dessa attentatsmän enligt den nya terroristlagen vilket inte de unga autonoma attentatsmännen gjorde.

Det är i analysen av likheter mellan det högerextremistiska och det autonoma våldet som Sandelin blir intressant. Varför anser ledande män, för det är oftast män, bakom de nazistiska våldsdåden att det är acceptabelt att samarbeta med folk från den autonoma rörelsen medan rösterna från andra sidan är direkt avvisande? I analysen av bägge rörelserna som antidemokratiska går Sandelin först metodiskt till väga men drar det sedan för långt, han utgår från den statiska bild av demokrati där de demokratiskt styrda och styrande medborgarna reducerats till konsumenter av valpropaganda vart fjärde år och jämställer den totalitära fascistiska utopin med den autonomt självstyrande. Grupper som försvarar systematiskt våld mot staten och deras mål är en intressant aspekt att jämför utifrån just det perspektivet, en annan att sätta likhetstecken mellan ideologierna. Sandelin har dock en poäng i att det som verkar saknas i de, mestadels unga, autonomas världsbild är en plan på vad man egentligen vill uppnå, medan det för dessa aktivister är väldigt tydligt vad man är emot och vad som med alla medel måste bekämpas, även med kraftigt våld.

Att Sandelin raljerande räknar in bland andra föreningen Ordfront i den antisionistiska rörelsen gör att hans analyser inte känns seriösa. Det som stör mest är dock den totala fokuseringen på själva våldsdåden och hur de gick till och istället för att grundligt utforska mekanismerna bakom blir det många sidor med citerade telefonsamtal om brandbombskonstruktion och beskrivningar av flygande glassplitter, mer av kvällstidningsjournalistik än djupt grävande journalistarbete. Dessutom stör det alibi Sandelin ger sig själv då han gång på gång återkommer till påpekandet att han själv minsann också var aktivist i ungdomen, i försök att rättfärdiga en del billiga poäng.

Det Sandén och Sandelin har gemensamt är bådas tro på det egna initiativet, när varje människa slutar kämpa för vad den tror på har också samhället gett upp, därför är det viktiga att inte tro att någon annan bekämpar intoleransen i vår vardag, det är din och min uppgift. Extremt våld är inte rätt väg men då vissa bara ser våld som lösning på andras hot är det allas ansvar att bemöta hoten och våldet med dialog och kratfulla fördömanden. Individens friheter är enkla att hävda, kollektivets rättigheter är svårare, därför är det viktigt att aldrig avsluta den debatten och alltid ifrågasätta vad det egentligen är som händer runtomkring. I slutet av dagen ska du kunna somna och vara stolt över din egen insats i världen.

Doris Lessing var på sitt sätt en överraskning som Nobelpristagare – hon började nämnas som kandidat för så länge sedan utan att få det att ingen riktigt verkade tro att det någonsin skulle bli av, och hennes namn hade slutat tillhöra den allra vanligaste skaran som alltid diskuteras så snart det är dags. Ett ganska intressant resultat var Dagens Nyheters tidiga rapportering på nätupplagan dn.se.

Det är i sig inte på något sätt fel att använda sig av Wikipedia, så länge man är medveten om den ordentliga källkritik man alltid måste tillämpa. Kvaliteten på artiklarna där kan vara allt från lögnaktigt urusla till alldeles utmärkta. Man kan använda dem för att bilda sig en grov uppfattning, för att länka andra till läsning om sådant man kan tillräckligt bra för att kunna bedöma artiklarna, eller för att läsa som vilken annan källa som helst så länge man är tillräckligt van vid sidan för att med hjälp av diskussionerna och historiken kunna se hur välredigerat ett uppslagsord är. Frågan är väl om det i all hast gjordes här, och vilken bakgrund man då egentligen hade till sin initiala rapportering från vad som förmodligen är årets största litteraturnyhet.

Här hittas den version av Wikipedias (svenska) artikel om Doris Lessing som gällde när Svenska Akademien tillkännagav vem som skulle tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Läs den och jämför med skärmdumparna här: ett, två, tre.

Än roligare blir det dock ett kort tag senare, när man hinner uppdatera den aktuella artikeln på dn.se till nästa version. Läs igenom Wikipediaartikeln som länkades till ovan och studera sedan den här skärmdumpen. Större delen av artikeln här – undantaget från de två korta styckena mot slutet – är inte bara vad det gäller innehållet hämtad från Wikipedia. Det är ordagranna citat, där man har klippt bort det som inte riktigt passar in och sedan klistrat ihop en ny text.

Den här gången, intressant nog, utan att nämna källan.

Fläcken är en desillusionerad berättelse om en värld utan hopp, där nunnorna är svekfulla, sadistiska och syndiga, där hopp är något för de få och där brutala övergrepp är vad vardagen består av. Fläcken är berättelsen om Charlotte som växer upp på den åtminstone offentligt strikta franska landsbygden, hennes liv är präglat av det stora födelsemärke som täcker stora delar av hennes ansikte, en fläck som för henne symboliserar tro och något värdefullt, medan hennes faster, hos vilken Charlotte växer upp då modern vid födelsen och den våldsamme fadern supit ihjäl sig, ser fläcken som ett satans avtryck – ett tecken på den synd Charlotte bär med sig från sin avskyvärde far och lastfulla mor och aldrig kommer bli fri ifrån.

Charlotte är den utsatta, den övergivna, den tröstlösa som lever utanför alla normala sociala sammanhang. Den enda värld hon känner är fasterns religiöst strikta hushåll och trädgårdeen som till hör Emile, fasterns man som aldrig krävt mer än ett platoniskt förhållande. Trädgården är vad Emile lever för – där han går och smeker sina kålhuvuden, med stolthet pratar med och om sina morötter känns han som den mest jordnära och vettigaste karaktären i detta vansinniga persongalleri. Emile kommer på något sätt undan med att inte klara av att vara som andra, medan Charlotte ständigt får bannor, skäll och straff för detsamma. I Charlottes sinne blir allt som händer utanför det det normala livets snäva gränser ett tecken på något stort och viktigt för henne och när hon slutligen övertygar sig själv om att hon bär på något fantastiskt, att hon är ämnad att bli helgon, gör hon vad hon kan för att med den perverterade exorcistens hjälp få komma snabbaste vägen till det heliga.

Exorcisten, en ständigt återkommande bluffmakare och försäljaren samt en uteliggare bildar tillsammans en balanserad skara som stinker av Ducornets förakt för den uppblåste och fisförnäme. Den lärde är värd att förakta och hata, istället är det genom de udda, utstötta och missförstådda personerna som man kan ta till sig de mer bisarra och surrealistiska delarna av historien. Som motpoler mot Ducornets giriga och närmast bindgalna människor i maktpositioner står de små människorna stabilt på sina stampade jordgolv medan tron på kyrkan och dess institutioner faller samman som ett stort korthus i storm. Det finns inget tema Ducornet backar för, smyger runt eller förskönar – blod, äckel och galenskap är lika viktiga delar i denna kraftfulla roman som läsaren själv, det är endast upp till läsaren att avgöra smärtgränsen.

Jerusalem Poker är en vindlande roman. Dess tråd är trasslig men lysande röd: tonen och läsglädjen är konstant även när den hoppar i tid och rum och person. Det är en berättelse om ett tolvårigt parti poker som egentligen mest handlar om helt andra saker – och gör det på ett fantastiskt underhållande sätt.

Edward Whittemore skrev Jerusalem Poker, den andra delen i hans Jerusalemkvartett, mot slutet av sjuttiotalet utan att den fick någon större spridning. De senaste åren har hans verk fått en mindre renässans, med översättningar av kvartetten till ryska, franska och nederländska och romanen Quin’s Shanghai Circus till danska, men de får nog fortfarande betraktas som i den litterära skuggan. Tyvärr.

Jerusalem Poker är närmast en uppvisning av fascinerande färgsprakande personer, särskilt de lite vid sidan av. Pokerpartiets tre huvudaktörer – Joe O’Sullivan Bear, Cairo Martyr och Munk Szondi – som representerar var sin av områdets tre stora monoteistiska religioner är i sig själva värda att följa, men det är bifigurerna som verkligen gör boken värd att läsa. Som myterna om äventyraren Plantagenet Strongbow, författare till en trettiotrevolymers studie av levantinskt sex eller skildringen Haj Harjun, som sedan tretusen år vaktar staden Jerusalem mot dess ständiga angripare och ofta inte riktigt verkar veta i vilken tid han befinner sig.

Whittemores osannolika figurer leder till än mer osannolika situationer och handlingar, så att det nästan – men bara nästan – går till överdrift i den fabulerande berättarglädjen. Den är fascinerande, rolig, läsvärd och i allra högsta grad egen, som ett lapptäcke av oväntande och ibland löst ihopsydda detaljer som ändå till slut förs samman till en helhet. Det är bara att hoppas att Jerusalem Poker den hittar fler läsare. Det förtjänar den.

Eva Neander är en tyvärr i stora delar bortglömd författare från det svenska fyrtiotalet, en storslagen skildrare av ett inte särskilt lyckligt folkhem, en passionerat ångestfylld berättare av tragiska människoöden från ett historiskt men inte avlägset Sverige. Många litteraturhistoriker näner knappt hennes verk trots deras genomslagskraft – faktiskt behandlas hon inte ens i det nordiska samarbetsprojektet Nordiska kvinnolitteraturhistoria – enligt efterordet av Jenny Björklund i den av Eolit förlag nyutgivna samlingsvolymen innehållande de två romanerna Dimman och Staden samt novellsamlingen Nattljus – de prosaverk Neander hann publicera under sitt alltför korta liv som slutade för egen hand 1950.

Neanders texter är splittrade fastän delarna passar ihop till en helhet, mer som ett pussel än som en tavla, vilket gör det svårt att tydligt dra gränser mellan novell och kapitel, textsamling och roman – Dimman är lika delad som novellerna i Nattljus hänger ihop med varandra och skapar flera parallella universa. Dimman inleder volymen och är den bok som gör starkast intryck. Omarbetad till roman från en prisvinnande novell är boken ett skakande porträtt av Bitte som växer upp i ett avlägset folkhemssverige med Gud som bästa vän, en vän att promenera i skogen med och hälsa på där han bor en trappa upp när livet blir för fruktansvärt för att orka med hemma med tanten hon bor hos. En osäker uppväxt med kärleken till någon särskild som enda säkra punkt i livet leder till slut i vuxen ålder till ett sammanbrott för Bitte och då hon till slut hämtas av människor i vita rockar som tar henne till ett hem för hysteriska kvinnor lever hon sitt liv långt bort från verkligheten och har under lång tid omgett sig med en dimma, som skydd och tillflykt. Ångesten och det fullkomligt frånvarande förtroendet för psykvården är tät i hela romanen och stämningen känns igen från flera av novellerna av en av Neanders mer uppmärksammade samtida författarkollegor – Stig Dagerman - så även dessa karaktärer utan hopp och tro som blir symboler för andra runtomkring och en kompakt känsla av vanmakt inför verklighetens obevekligt nyckfulla vindar. Närmast känns den vansinniga stämningen i Dagermans novell och pjäs Den dödsdömde där den, tack vare bödelns plötsliga opasslighet, just frigivne tvingas konstatera att om man inte ens kan lita på andra människors obarmhärtighet, hur ska man då kunna lita på deras barmhärtighet.

Staden utgår från ett litet pensionat och berättar om olika kvinnors öden i denna lilla landsortsstad, doktorinnan som aldrig riktigt gick att dra jämnt med och om underbarnet Agneta som sedan växte upp till missnöjd kvinna, närmast utdömd som förtappad. Den unga kärleken åses med den äldres visshet om att allt går över och tillbakablickar till skoltiden berättar om en otrygghet som följer varje människa genom hela livet, hur korta perioder av lycka och samhörighet för de allra flesta bara är avbrott i ett status quo av ensamhet. Några av berättelserna framträder starkare än andra och tillsammans bildas ett lapptäcke som tidvis är svårt att hålla isär men där varje text vinner på sammanhanget med de övriga och den som återkommer till Staden finner snabbt att den är värd flera besök då de tidiga berättelserna från början hamnar i en redan anad helhet.

De avslutande novellerna i Nattljus är även de till viss del sammanlänkade men inte lika starkt som i Staden, här bildar endast vissa av novellerna en växande berättelse och andra står helt för sig själva. Texterna om syskonen Selig är inte lika intrycksfulla som exempelvis titelnovellen vilken berättar om den bitterhet som omger oss i vardagens småsaker – hur osämja mellan systrar kan börja med ett bortglömt läppstift och sakta förgifta en hel relation – eller paret på pensionatet i Tête á tête med Lysistrate vilka plötsligt inser sina olika behov av frihet och inte längre tyst kan fortsätta leva som de gjort i många år. Neander visar hur bägaren sakta fylls och sedan en alldeles vanlig dag drabbar plötsligt insikten alldeles vanliga människor att något alldeles vanligt och enkelt, det är livet ändå inte.

Att exempelvis Stig Dagerman fått mer uppmärksamhet än Neander och hennes kvinnliga kollegor resonerar Jenny Björklund också kring i efterordet, hon framlägger att det kan bero på deras tydliga ståndpunkt som kvinnor med kvinnliga huvudpersoner vilket under lång tid gjort att texterna inte setts som allmänmänskliga utan endast gällande för kvinnor, medan de manliga författarnas varit skrivna “för alla” eftersom de som män med mestadels manliga karaktärer beskrivit problem som är giltiga för alla människor oavsett om de är män eller kvinnor. Att på detta sätt missa så stark litteratur som Neanders prosa är givetvis fruktansvärt och det gör att det känns som en riktig insats Eolit gör som återpublicerar hennes böcker och gör dem tillgängliga igen för en modern publik.

Det finns ord som i all sin anspråkslösa sammansättning till korta och enkla texter plötsligt blir fruktansvärt starka och närmast outhärdliga – som att efter att ha levt en månad i totalt mörker gå ut och stirra rätt in i den lysande stjärnan på sommarsolståndet träffar styckena, meningarna och de små orden dig som en kompakt vägg och du tappar kontrollen på vad du egentligen tycker och tänker. Karl Smuts har i sin Den håriga spegeln samlat kortnoveller som vid en första anblick inte ser mycket ut för världen, men vilka drabbar läsaren med en brutal naturkraft. Det är brutalt, blodigt och overkligt - och passar således precis in i Sphinx bokförlags utgivning som surrealistisk, rå och perverterad.

Metamorfoser är ett många gånger återkommande tema i texterna, och det är våldsamma, blodiga och äckliga förvandlingar som skildras. Av den vackra narcissen återstår ingenting, det handlar om kraft och vilja för att förändras och ingen står skonad bredvid, såväl änglarna som den i flera texter återvändande mannen med hyenhuvudet drabbas av förvandlingens krafter. Mannen med hyenhuvudet blir jag, blir du, han klampar under en kort stund in i läsarens liv utan att knacka och allt eftersom hans kostym trasas sönder, hans tarmar rinner ut på gatan förvandlas han i steg efter steg.

Att tro att det är enkelt att läsa dessa korta texter, de längsta är bara ett par sidor och hela boken är inte längre än sjuttio sidor, är att lura sig. Den kraft det enkla och direkta språket besitter gör att texterna övermannar läsaren och efter en stund tvingar läsaren att ta en andningspaus innan det bär av igen till det parallella universum Smuts frammanar. Det är en resa genom ett undermedvetet alla känner till men inte riktigt vill kännas vid – där logiken och rationalismen tvingats ge upp för den rena intuitionen och känslan. Det är också där Smuts texter dröjer längst och påverkar mest, inte i den givna analysen av texterna som en helhet utan i de känslor som efter att boken slagits ihop ligger kvar och tvingar läsaren tillbaks till sin grotta, att fylla med vilka grottmålningar man vill.