Bränt järn

Charlotte Wiberg är filmvetare och driver bloggen kamferdroppar. Här skriver hon ett gästinlägg om graviditet i fiktionen.

Det är så lätt att bli på smällen i böckernas och filmernas och pjäsernas värld. Knappt en otrohetsaffär, ogift romans (om det är äldre tider vi befinner oss i) eller våldtäkt äger rum utan att ett barn poppar upp som en bitterljuv påminnelse om det skedda. Det är så vanligt att jag häromdagen såg det i en litterär analys särskilt påpekas att författarinnan till den bok som behandlades inte låtit en ung kvinnas “engångsförlöpelse” få några konsekvenser i form av en graviditet.

Men snälla nån, ville jag utbrista, det är väl ändå inte mer än sisådär trettio procents chans/risk att nåt händer ens i de bästa av omständigheter (rätt tid på månaden i högfertil ålder). Alla kvinnliga protagonister kan väl inte bli på smällen av minsta manliga intimberöring jämt.

Okej, jag är inte så dum att jag inte fattar det dramatiskt potenta i de där barnen som ständigt skapas inom fiktionen. De tydliggör sexualmoraliska föreställningar och skrankor. De blir som sagt inte sällan till påminnelser, till det ständigt närvarande förflutna i symbolisk form. De får bli bärare av synder eller, vilket också förekommer, symboler för livet och glädjen och försoning och möjlig framtidsförlösning. Och så vidare. Och inte kan man kräva att konsten alltid ska vara inriktad på realism. Och så vidare. Men nog är det lite tröttsamt att det förmedlas så mycket mystik och konstiga föreställningskomplex omkring det här med sex och graviditeter, och detta även i våra dagar. Som om det inte funnes nog av den saken. Inte sällan är det till exempel så att den kvinnliga protagonisten “vet” att hon är gravid, att hon känner på sig att något hänt mer eller mindre direkt efter samlag (som, om man till exempel tänker på Catherine Breillats film Romance, knappt ens behöver vara vad man kallar “fullbordat”). I Carina Rydbergs deckardebut Den som vässar vargars tänder får romanens modersgestalt typiska graviditetssymptom och börjar kräkas bara timmar efter befruktningen kan ha skett. Man läser och blir irriterad men tänker “Okej, det här är ju faktiskt en roman, då får man lov att brodera och ta ut svängar och allt det där”. Men när man läst och blivit irriterad tillräckligt många gånger så hjälper den där brasklappen till slut inte längre – till slut blir liksom bara irritationen kvar.

Mer om kultur, litteratur, böcker, film, kvinnor, graviditet

Är det för mycket att ha hoppats att manga- och animevågen skulle ha inneburit ett tillräckligt stort intresse för japansk kultur för att i någon liten mån sprida sig till romanfronten också? Kanske. Det rör sig om kulturformer som sipprat in i Sverige till stor del med hjälp av internet, och manga, anime och J-rock/-pop trivs bättre med tekniken än det rent bokstavsbundna berättandet gör. Kanske delvis en annan publik, få hobbyöversättare med bristande språkkunskaper, färre som skulle vilja läsa det på skärmen ändå. Det är synd, för med tanke på vad man ser när man betraktar översatt litteratur i Sverige – böcker från engelskan, engelskan och sedan ytterligare några översatta från engelskan – hade nästan vilken hjälp som helst för litteratur från andra språkområden varit välkommen.

Lite ironiskt, om än föga förvånande, är att den japanska romanförfattare som syns mest i Sverige (och övriga västvärlden) idag – en av få som över huvud taget gör det – är så västerländsk i sitt berättande, i sina referenser. Haruki Murakami växte upp med det västerländska kulturarvet och har bott i USA, och det märks. Den av hans böcker som har uppmärksammats mest i Sverige de senaste åren är Kafka på stranden (Umibe no Kafuka, översättning Eiko och Yukiko Duke), och redan titeln pekar mot Europa. De litterära referenserna, musiken, till och med mytologin – Oidipus, kanske en smula Orfeus och Eurydike – fortsätter i den riktningen, även om Japan förstås också är i allra högsta grad närvarande. Är det typiskt för japanska författare som uppmärksammas här? Två japanska författare har fått Nobelpriset: Kenzaburo Oe som studerade fransk litteratur på universitetet och var influerad av Jean-Paul Sartre och Yasunari Kawabata som studerade engelska. Oavsett så antar jag att man får vara glad för att någonting översätts över huvud taget.

Mer om litteratur, böcker, översättningar, japan, kultur

Utgångspunkten är en meningsskiljaktighet. Redan förordets andra mening får mig att komma på kant med Alberto Manguels Nattens bibliotek (The Library at Night, översättning Margareta Eklöf). “Utanför teologin och den rena fantasilitteraturen [vilket är en översättning av fantastic literature jag inte tycker om] är de flesta av oss övertygade om att de främsta företeelserna i vårt universum är bristen på mening och avsaknaden av ett urskiljbart syfte.” Är vi? Jag håller med Manguel om att universum saknar uttalad mening och urskiljbart syfte – men varför skulle det vara de främsta företeelserna, the main features, vår värld har att erbjuda? Att definiera vårt universum utifrån en avsaknad av syfte kräver att man från början letar efter ett sådant och ser det som mer naturligt än att det är upp till oss själva att var och en skapa våra egna syften. Vad får författaren att tro att de flesta av oss skulle lyfta fram just dessa saker som det mest grundläggande i vår existens? Har han över huvud taget någonting som stöder det uttalandet? Nej, och i mina ögon är det kanske det mer än någonting annat som kännetecknar Nattens bibliotek: stora, svepande påståenden utan grund.

Nattens bibliotek är en bok om biblioteket i dess olika former: som myt, ordning, utrymme, makt, skugga, form, tillfällighet, arbetsplats, minne, ö, överlevnad, glömska, fantasi, identitet, hem. Med en personligt essäistisk hållning för Alberto Manguel läsaren från mänsklighetens allra första kända bibliotek till Alexandria till Bibliothèque nationale de France till sitt eget och en lång rad andra däremellan. Bibliotek som är, bibliotek som var och bibliotek som aldrig har funnits. Det är en bok som genomsyras av kärlek till litteraturen, till boken och till biblioteket. Tyvärr hindrar det mig inte från att mest bli irriterad på den. Genom läsningen kliar det ofta i fingrarna på mig efter att plocka fram en stor, gärna röd, penna och skriva saker som nej, fel eller träskalle kan du vara själv. Inte nödvändigtvis i marginalen, gärna över författarens egna ord. Manguels inställning till saker han inte tycker om personer han inte håller med irriterar mig till och med när jag själv håller med honom.

Ytterligare ett exempel på hur hans svepande uttalanden ser man när han kommer in på biblioteket i Alexandria:

Detta gränslösa biblioteks tysta arkitektur, diffus, majestätisk, ständigt närvarande, förekommer alltjämt i våra drömmar om en universell ordning. Ingenting som liknar det här har någonsin skapats igen, trots att andra bibliotek (även nätets) har försökt imitera dess häpnadsväckande ambition.

Varför i alla världen då? Han konsterar själv att antalet bokrullar man hade beräknat skulle behövas för att samla “alla böcker från all världens folk” var lika många som Library of Congress tog emot 1988. Biblioteket i Alexandria lyckades naturligtvis inte med att samla all världens kunskap, trots att både världen och kunskapen för dem var betydligt mindre än idag. Man skall förstås inte förminska ambitionen och arbetet med biblioteket i Alexandria, men jag ser ingen anledning att sätta det på en ouppnåelig piedestal. För att ta ett utskällt exempel så imponeras jag minst lika mycket av Wikipedia, både när det gäller ambition och resultat, som trots att det bara är en enskild encyklopedi och inte ett helt bibliotek på några få år lär ha hunnit samla mer kunskap – därtill förmodligen mer neutral och korrekt sådan. Dagens stora bibliotek har minst lika monumentala uppgifter och ambitioner. Varför skulle det vara mer häpnadsväckande att bygga ett hus av alla träd i byn, om det bara finns tio, än ett av hundra bara för att skogen har blivit större? Manguel lyckas aldrig på något övertygande sätt förklara varför det är som han säger, annat än att det skulle vara så för att han säger det.

Ibland blir det bara fel. Som när han påstår att det romerska alfabetet (men inte säger man väl det romerska alfabetet på svenska? På engelska kan man växla mellan kalla det för Latin eller Roman alphabet, men svenskan brukar hålla sig till att kalla det för latinskt) skulle variera mellan tjugosex (engelska) och tjugoåtta (spanska) tecken. Särskilt ironiskt blir det förstås översatt till ett språk som använder ett latinskt alfabet med tjugonio bokstäver, och det finns slaviska språk som använder sig av ännu fler samtidigt som det italienska alfabetet brukar sägas ha tjugoen bokstäver.

Än större problem än med grundlösa påståenden och rena felaktigheter har jag med det drypande föraktet i Manguels bok. En bibliotekarie tillika mikrofilmsförespråkare som inte håller med Manguel om vikten av den fysiska boken och pappret är en “träskalle, en person som i intellektuella och alla andra avseenden är totalt okänslig för upplevelsen i att läsa”. Att läsningen har gått från en “oskattbar förmåga” förbehållen ett fåtal till någonting som, i vår del av världen, nästan alla kan använda sig av, betyder att det är en färdighet underordnad “principer för själlös ekonomisk profit”. Visst, världen blir ju verkligen sämre av att sjuksköterskor, personal på försäkringsbolag, servicetekniker och andra som gör vårt samhälle enklare att leva i använder text i sitt arbete utan att förundrat tycka att bokstäverna har en magisk glans – det är inte bara alla som inte håller med Manguel som är värda att se ned på, utan hela samtiden. Nattens bibliotek är på många sätt en pessimistisk bok, övertygad om att världen på många sätt blir sämre. Folk som gärna vill bli avporträtterade med bokklädda väggar i bakgrunden är “dryga dumskallar”. För att bygga under det citerar han Seneca, som säger att det är bättre att äga bara några få böcker, och inte “oändliga bokhyllor som de okunniga pryder sina matsalar med”. Man kan fråga sig hur just det uttalandet egentligen går ihop med Manguels privata bibliotek (i vilket han avbildas, med bokklädda väggar som bakgrund, på omslagsfliken), eller alla andra sådana han uppskattande lyfter fram i boken, men det kanske inte var så viktigt när det just här kunde användas som stöd för författarens avsky för alla som försöker använda böcker för att bygga en falsk intellektuell image.

Författarens tro på citatets makt är också problematisk. Det är möjligt att det fungerar rent retoriskt, men sällan tillför citaten egentligen någon särskild tyngd till hans argumentation. Känslan jag får blir mest “jaha, så någon tyckte som du?”. Som när han citerar serietecknare Will Eisner angående internet, som i dennes ögon gått från en “nästintill magisk källa till konstnärliga nya alster till “en stormarknad och ingenting annat dit konsumenterna kommer för att leta efter billigast möjliga produkt”. Men vad är det övertygande i det? Varför skall jag lyssna på Will Eisner? Vad, annat än att han håller med Manguel, är det som gör honom lämpad att uttala sig om saken? Det nämns aldrig.

Internet är över huvud taget någonting författaren inte tycker om. Böckerna “besitter egenskaper som man inte varseblir enbart genom de ord de innehåller. Man måste ha själva de fysiska föremålen framför sig för att uppskatta dessa egenskaper. På nätet, där alla texter är likadana, blir de ingenting annat än spöktext och fotografi”. Men ligger problemet hos internet, eller ligger det hos Manguel? Han måste naturligtvis inte uppskatta att läsa texter på internet om han inte vill (även om det är djupt okunnigt att påstå att de alla skulle vara likadana). Han upphöjer sin personliga uppfattning av känslan av att läsa på skärmen till allmän norm. Jag föredrar också papper framför skärm, men det handlar om att det är skonsammare för ögonen, att det är mer bekvämt. Inte om att berättelsens själ ligger i bokens fysiska form.

Det förflutna (den tradition som för till vårt elektroniska nu) är ovidkommande för nätanvändaren, eftersom det enda som räknas är det som visas just nu. Jämfört med boken, som röjer sin ålder i sin fysiska gestalt, har en text som kallas fram på skärmen ingen historia. […] Nätet är enbart yta och ingen volym, enbart det närvarande och inget förflutet […] Vårt framtida papperslösa samhälle, definierat av Bill Gates i en bok av papper, är ett samhälle utan historia, eftersom allting på nätet är omedelbart samtida.

Förlorar en roman av Strindberg sitt förflutna om jag läser den i nytryck istället för att försöka kämpa mig till en originalutgåva? Nej. Jag vet inte om det är Manguels syn på internet eller historieuppfattning som är absurd. Kanske både och. Nästan alla återgivningar av gamla texter som vi nutida människor läser idag är yngre än sitt innehåll, men det betyder inte att deras förflutna har gått förlorat. Det sitter inte i förpackningen – vare sig i en tryckt bok eller på internet. En bidragande orsak till att jag över huvud taget hade svårt att ta det här stycket på allvar var att jag tidigare samma dag som jag läste Nattens bibliotek långtsamt och mödosamt skumläst bok ett i Ad Herennium på latin, samt bitar ur Quintilianus och en dialog av Tacitus i översättning – på internet.

Sedan är det förstås sant att verba volant, scripta manent ofta inte stämmer på nätet och att en hel del text här lever i nuet, men att bara hävda att det är skrift i förfall är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det handlar snarare om att skriftspråket erövrar en domän som tidigare var förebehållen talspråket. Det typiska alternativet till en illa skriven och snart bortglömd konversation över IRC eller ICQ är inte den eftertänksamma och välformulerade texten, utan ett telefonsamtal.

Det finns även bra saker med Nattens bibliotek, fler än man skulle kunna tro att döma av vad jag skrivit ovan. Det är en bok skriven med genuin kärlek till det ämne den behandlar. Ibland är Manguel insiktsfull, som när han påpekar att hur vi uppfattar böcker står i förhållande till andra böcker som vi har läst, och att de därmed ständigt förändras för oss. Ibland är han rolig, inte sällan kan man lära sig någonting nytt. Men det som lämnar det bestående intrycket på mig är det det okunniga, det fördomsfulla, det inskränkta.

Mer om litteratur, böcker, bibliotek, ordfront, nattens bibliotek, alberto manguel, internet

Tidningen Kulturens nya nummer (2:2008) har storslaget temat konst. Att konsten är undanträngd i den mediala kulturdebatten är ingen nyhet, därför känns det roligt att Tidningen Kulturen gör vad de kan för att väga upp det enorma övertag som litteraturen, musiken och filmen har i främst dagspress. Ofta är det bara de större utställningarna på de traditionella konstinstitutionerna som får någon uppmärksamhet i traditionella media. Gallerier som skulle kunna jämföras med oberoende bokförlag eller små skivbolag får ingen plats alls, trots att kulturredaktörerna har insett att det ofta är på de mindre förlagen det mest intressanta ges ut idag och därför är villiga att ge visst utrymme åt dessa har de inte lyckats överföra denna syn på konstvärlden och ge den oberoende konstvärlden i närheten av lika mycket utrymme. När nya TK så dimper ner i brevlådan inger den stora förväntningar men lyckas inte riktigt.

Temat konst är förstås enormt och så oöverblickbart att man inte kan få en helhet om man vill visa på bredden och inte heller kan visa detaljerna ens om man fokuserar. Det ofokuserade perspektiv som valts på konsten i detta temanummer, inte på någon särskild strömning, tidsperiod eller konstnärsgrupp, måste nödvändigtvis ge en splittrad bild där som bäst något större kan skymta fram i det samspel som uppstår mellan artiklarna. Men det är inte detta ickefokus som stör mest, det mest uppenbara är den individfokusering som nästan alla artiklar utgår från, utan att någonstans ifrågasättas. Det handlar många gånger i artiklarna inte om konsten utan om konstnären, där konstnären beskrivs som en ensam hjälte i en värld som inte förstår honom eller henne. Intervjuer och historiska skildringar blir i detta perspektiv likvärdiga, Annika von Hausswolff pratar om att hon börjat röka för att få ta paus från sina barn och Picasso beskrivs som en man med samvetskval över huruvida det var rätt att stödja Stalin eller ej. Konstnären står ensam och stark enligt TK, och det är uppenberligen rätt så. De många konstnärskollektiv som lyckats med saker en ensam aldrig skulle mäkta med glöms bort, inte heller får konsten framträda som ett ting i sig utan alltid endast som en humörspegel av konstnären.

Mest intressant är den krönika som tecknas av den minimalistiska konstens framväxt, som nästan enda text vågar den lyfta blicken från det enskilda konstnärsskapet och ser sammanhang, kontexter och helheter där verken får tala för sig och personnamnen blir sekundära. Kanske ligger det också i den minimalistiska konsten själv att avpersonifiera både konstnär och betraktare, en hermeneutisk tolkning av minimalismen är i många fall närmast omöjlig eftersom det inte är konstnärens personliga prägel som är viktigast för konstverket utan interaktionen mellan konstverket och betraktaren.

Mer om Tidningen Kulturen, konst, konstnärer, minimalism, Annika von Hausswolff, Picasso

Bodil Zalesky är litteraturvetare, en av två redaktörer för nättidskriften Salongen och personen bakom bloggen Under Pausträdet. Vi har fått låna hennes text om Klara Johanson och Otto von Bismarck.

Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på tugget om Bismarck som järnkanslern och Bismarckbilden som helt inklädd i Blut-und-Eisen – jag syftar då inte på Bränt järn, som ju har sin alldeles egen Bismarckanflygning – så kan Klara Johanson vidga vyn över denne man. I kapitlet “Den siste statskonstnären” (1924) i hennes essäsamling Det speglade livet finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:

Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: “Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.

Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknande en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.

Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:

Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.

Här smyger sig en fundering på mig: Hur skulle dagens politiker klara den Johansonska granskarblicken? Illa? Eller är man bättre på skådespel igen?

I slutet av kapitlet släpper Klara Johanson med några strategiskt valda citat loss den ostyriga Bismarckkameleonten inför våra blickar. Se här:

Själv bekände han en gång: “Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: “Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling” … Också var han född på första april.

Sista stycket i kapitlet ger en elegant och bismarckskt illusionslös avrundning:

Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): “Ça va bien - pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.

Mer om litteratur, politik, politiker, klara johanson, otto von bismarck, tyskland

Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, har i den tunna skriften Att se sig själv i andra – om solidaritet sammanställt en kort historik och vissa moderna tolkningar av ett av den politiska retorikens kanske mest sönderslitna och till bristningsgränsen uttjatade ord. Med utgångspunkt i Napoleons Frankrike där ordet för första gången dyker upp som begrepp lotsar Liedman läsaren genom historiens olika tolkningar och ideologiska aspekter av detta mycket viktiga ord.

Den viktigaste analysen av ordet solidaritet är dess dubbla historiska tolkningar välgörenhet och allmännyttighet. Med grund i att solidaritet från början handlar om att göra något gott för en gemenskap man själv är med i, med tanken att man en gång själv kan behöva samma sorts hjälp av denna församling, och alltså är en slags försäkring för ens egna framtid kontrasteras den mer moderna tolkningen att solidaritet skulle handla mer om empati och välgörenhet, alltså att man bör vara solidarisk med andra genom att hjälpa de som vid en viss tidpunkt allra mest behöver hjälp, oavsett om dessa är en del av någon gemenskap man själv kan identifiera sig med eller ej. Endast det ytterst perifert gemensamma, det mänskliga, är grunden för den senare formen av solidaritet och frågan är varför denna gemenskap är tillräckligt stark för att skapa empati men inte tillräcklig för att möjliggöra en fullständig solidaritet. Istället har den mer djupgående solidariteten länge baserats på nationalstaten, ett nationellt välfärdssystem med försäkringar och pensioner kan ses som en institutionaliserad solidarism baserat på allas vetskap om att alla blir gamla och att vem som helst kan bli sjuk. Den marxistiska analysen valde istället klassen som utgångspunkt för sin solidarism och hade ett geopolitiskt större perspektiv, men var ändå likafullt inskränkt i sitt skapande av klassidentiteten som begränsande faktor.

Liedman för ett resonemang om subkulturer idag, framförallt ungdomskulturer, och hur dessa grupper kan bli nya gränsöverskridande gemenskaper eftersom de inte känner några nationsgränser och, åtminstone till viss del, är klassöverskridande. Identiteten kan dock enligt detta synsätt fortfarande endast skapas i kontrast till andra, vilket betyder att alla grupper alltid måste exkludera många för att kunna inkludera några. Om solidaritet inte kan förekomma mellan sådana identiteter, oberoende av om dessa identiteter grundas på medborgarskap, klass eller stil, innebär det att vi som bäst kan hoppas på ett lapptäcke av solidaritetsband människor emellan. Detta riskerar att försvaga och splittra istället för att enas, först då varje individ trygg i sig själv kan känna gemenskapen i mänskligheten kan man tala om möjligheten till en sann, mänsklig solidaritet.

Behövs då inte välgörenheten? Välgörenhet är, eller bör åtminstone vara, en krishjälp för särskilda situationer som slår särskilt hårt mot vissa i ett visst ögonblick. Naturkatastrofer, olyckor och andra sociala missöden kan aldrig förutsägas eller helt byggas bort vilket betyder att det alltid kommer att finnas plats för, och krävas, en välgörenhetsrörelse grundad på empati. Människor far illa på de mest olika sätt världen över och tyvärr går det inte att se en ände på vissa av problemen, därför kommer det alltid finnas och behövas fler frivilligorganisationer än man idealt skulle önska, men denna verksamhet får inte förväxlas med den solidaritet som handlar om att i varje val se till det som är bäst för var och en, i relation till alla andra.

Mer om solidaritet, Sven-Eric Liedman

Marguerite Duras har det ordats om mycket under hösten och vintern och än är det inte slut. Teateruppsättningar och nyutgivningar av Duras har förhoppningsvis gjort att många har upptäckt en av de stora franska kvinnliga författarna från nittonhundratalet, en författare som var med i flera viktiga rörelser och som experimenterat med såväl film som text på nya, intressanta sätt. Modernistas utgivning av fem av hennes verk är fantastiskt välkommet, särskilt som den fokuserar på mindre kända sidor av Duras författarskap, som de kortfilmsmanuskript som återfinns tryckta i Fartyget Night.

Titeltexten (bara att kunna kategorisera texterna i denna bok är svårt, att läsa dem som noveller är inte rätt, för att vara manus är de för avskalade, de är helt enkelt bara texter) är en fantastisk berättelse om kärlek över telefonnätet, om hur man egentligen kan vara säker på vem någon annan är och när man egentligen älskar någon. På det svarta tomma hav som utgörs av kommunikation genom något av våra idag avancerade nätverk färdas ett fartyg som är varje människa i sig själv. Duras karaktärer släpper alla förtöjningar med verkligheten och existerar endast för dessa irrfärder i evigheten, och endast i denna intighet. Två av de följande texterna är sidospår till Fartyget Night som knoppades av under arbetets gång, även dessa leder genom den mänskliga tomheten men är ändå inte i klass med de avslutande texterna, tre texter som alla heter Aurelia Steiner.

Att systematiskt arbeta med olika variationer på ett tema är ett etablerat arbetssätt inom bildkonsten, ett av de mest kända exemplen är naturligtvis Warhols berömda porträttserier i olika nyanser eller de olika soppburkarna, men detta strukturerade arbetssätt är fortfarande sällsynt inom prosan. Aurelia Steiner är du, jag, vi alla och vem som helst och med utgångspunkt från skilda platser blir berättelsen om Aurelia Steiner olika varje gång den berättas, det sammanhållande är hennes familj och den brevform texterna är skrivna på. Aurelia Steiner upplever människans värsta ögonblick och lyckas se bortom förödelsen, det hopplösa och det meningslösa. Med en ung flicka som utgångspunkt ter sig världen fruktansvärt skrämmande men samtidigt som en närmast magiskt förtroendeingivande plats. Aurelia Steiner räddar mig genom sin försäkran att vi alla lider för varje människa.

Mer om Marguerite Duras, Fartyget Night, Modernista

Att gå på djupet med en text, granska den mening för mening och ord för ord, är i de flesta fall en plågsam process. Mycket som skrivs håller inte – även när det vid en snabb genomläsning fungerar krackelerar språket när man kommer närmare. Sprickorna i fuskbygget blottas. Andra texters smink håller även för det närgångna umgänget. I ytterligare några fall är det en ren njutning. Man upptäcker mönster, sammanhang, ordval som man tidigare inte registrerat.

Wolfgang Borcherts noveller hör till den sistnämnda kategorin. Hans Draußen vor der Tür kommer nu på svenska, i översättning av Bodil Zalesky, på det lilla förlaget perenn. Utanför dörren innehåller utöver det drama – “ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se” – som gett boken dess namn fjorton av Borcherts korta noveller, ett förord skrivet av översättaren och ett efterord av Heinrich Böll. Jag har hjälpt Bodil genom att granska och kommentera några av översättningarna, och även om jag sedan tidigare uppskattat Borchert fick det mig att inse riktigt hur bra jag tyckte att hans noveller var. Sällan är det ett nöje att gå igenom översättningar, men här var ursäkten att mening efter mening begrava sig i Borcherts prosa och fundera på hur den hänger ihop och om det kunde finnas bättre sätt att så nära originalet som möjligt i både betydelse och stil föra över novellerna från tyska till svenska någonting jag tog emot med glädje.

Texterna präglas, som förordet konstaterar, av smärta och förtvivlan men ändå även av hopp. Wolfgang Borchert föddes 1921, hamnade som tjugoåring liksom så många andra unga tyska män vid östfronten, fängslades för kritiska uttalanden om naziregimen, skickades tillbaka till fronten, fick hälsan förstörd och överlevde kriget med några år för att dö i november 1947. Trots det kom han att starkt sätta sin prägel på den tyska efterkrigslitteraturen. Flera av de främsta exemplen på den Trümmerliteratur, eller Kahlschlagliteratur, som kom att prägla tiden finns samlade här – inte bara Utanför dörren, en text om hemvändandet efter kriget, hem till ingenting och allt det som berövats en, utan även “Denna tisdag” (”An diesem Dienstag”), “På natten sover ju råttorna” (”Nachts schlafen die Ratten doch”), “Brödet” (”Das Brot”) och flera andra noveller. Det är litteraturhistoriskt intressant, men det är inte huvudsakligen därför man bör läsa Wolfgang Borchert. Det här är en bok man bör läsa helt enkelt därför att den är så bra.

Jag tänker på “På natten sover ju råttorna” och allt den skildrar. Det är inte en okänd novell, verkligen inte – när jag läste tyska inom det svenska utbildningssystemet hann jag under fyra år, från gymnasiet till universitetet, se den presenterad lika många gånger av lika många lärare. Likväl är den tillräckligt bra för att förtjäna att nå fram även till en publik som inte kan läsa den på tyska. Det är en kort novell – inte fullt tre sidor lång i den svenska översättningen som ligger framför mig när jag skriver det här – som ändå hinner med att säga så mycket. Om Jürgen, novellens nioåriga huvudperson, och genom honom och hans omgivning om dåtidens Tyskland. Här finns definitivt plats för smärta och förtvivlan, men tydligt också hopp och tron på att det faktiskt finns en framtid. Det finns så mycket som är bra med den här novellen: det bitvis närmast poetiska språket (inledningen: “Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan skorstenarna som sträckte sig brant uppåt. Ruinlandskapet dåsade.”), den trovärdigt tecknade Jürgen och dialogen – men framför allt det som inte sägs och hur Borchert låter läsaren dra sina egna slutsatser. De två sista meningarna etsar sig fast i minnet. Läs dem, läs novellen. Läs boken.

Mer om litteratur, kultur, noveller, tyskland, wolfgang borchert

Lyssnerskan, från 1971, är Tove Janssons första novellsamling utanför Mumindalen – den alldeles underbara Det osynliga barnet kom 1962. Här samlas arton noveller, flera bara fyra, fem, sex sidor långa, bara någon enstaka längre än tjugo sidor. De handlar om udda, ofta ensamma människor i udda, ofta ensamma situationer. Det finns en mystik över dem, ett fönster till det fantastiska, men den är lågmäld, dämpad, inte sällan dominerad av tomheten.

Det är lättare att gå förbi varandra i skydd av köld och mörker, vi stannade och talade om för varandra att det var vår. Jag sa: Titta upp nån gång, men jag menade det inte. Och han: Hur har du det? Och menade ingenting särskilt. Tror jag.
 – ur “Om våren”

Den inledande titelnovellen “Lyssnerskan” handlar om en moster Gerda, som plötsligt tappar mycket av det som utmärkt henne i hennes relationer med omvärlden. Hennes brev blir opersonliga, hon – som alltid haft koll – börjar glömma bort detaljer hon borde veta om, hon presenterar sig för personer hon redan har träffat, hon kommer försent – och hon är inte längre en god lyssnerska. Det är en bra novell, väl värd att läsa, och även om den inte är den bästa i samlingen så tycker jag att den ändå, i skildringen av hur moster Gerda och hur hon hanterar sin situation, på något sätt fångar andan i Lyssnerskan – kanske rentav i hela Tove Janssons författarskap under den här perioden.

För första gången upplevde moster Gerda sin egen hemliga kommentar, den var inte helt och hållet vänlig. Hon köpte kritor i nya färger. Samvetsgrant ritade hon vidare, skilsmässorna violetta och hatet i krapplack och trofasta linjer i ljus ceruleum. De döda var grå.
 – ur “Lyssnerskan”

Alla noveller fäster sig inte i minnet. Vissa titlar säger mig, så i efterhand, nästan ingenting när jag ser på dem. Likväl – bläddrar jag igenom dem, läser några meningar här och några meningar där, så återvänder de, återvänder med kraft och får mig att undra hur det egentligen kan komma sig att en novell med ett så bra slut som “Lossa sand” eller en novell med sådan närvarokänsla som “Den sovande mannen”, kan glömmas bort så snart. För inte är det dåliga noveller. Inte dåliga noveller på något sätt.

Så finns naturligtvis de man minns utan hjälp. Som “Barnbjudning”, om två systrar som skall ordna ett barnkalas utan att riktigt kunna hantera det hela eller barnen. De kan inte nå fram till dem, som leker och har roligt bara när de befinner sig i ett annat rum, och de kan knappt ens prata med varandra. Eller “Svart-vitt”, en av samlingens bästa noveller – kanske en av Tove Janssons mest spridda också, för den delen – om illustratören och hans teckningar och skuggor. De två noveller jag tycker allra bäst om är nog ändå “Vargen” och “Lucios vänner”.

Den förstnämnda gör det här ständigt underliggande avståndet mellan människorna, deras oförmåga att nå fram till varandra, mycket konkret genom att sätta upp en språkbarriär – tecknaren herr Shimomura är på besök från Japan och varken han eller bokens huvudperson kan säga mer än mycket enkla, grundläggande fraser på engelska. Ändå är avståndet här inte nämnvärt större än i resten av texterna. Det finns någonting fångande i huvudpersonens önskan att visa Shimomura en varg, en riktig varg, ett farligt djur som han kan teckna, i snön och den stängda djurparken. “Lucios vänner”, å andra sidan, är på sitt sätt en förhållandevis ganska ljus novell – en skildring av en man där det enda som är “fel med honom är att han är så fruktansvärt snäll”. Lucios vänner älskar honom men “det är en tillgivenhet som kan gränsa till förtvivlan och till och med kan gå över i irritation”. Ändå finns det en värme i porträttet där huvudpersonens nämnda tillgivenhet lyser igenom och gör det till en bitvis glädjande historia, trots den närvarande svärtan. Det är den bitterljuva kombinationen som gör texten så tilltalande.

Han har köpt sig en stor vargskinnsmössa och försöker roa oss genom att fälla ner öronlapparna och brumma. Vi skrattar varje gång. Ofta gör han det på fel bjudningar och i början av kvällen.
 – ur “Lucios vänner”

Den längsta novellen i samlingen, “Ekorren”, är den avslutande. En kvinna, en författare som dragit sig undan till en liten ö med en ensam stuga, upptäcker en dag en ekorre som tagit sig dit. Någonting levande, bortsett från måsarna som alltid är på väg bort och inte räknas. Hon vill inte tämja den, definitivt inte tämja den, men blir ändå besatt av ekorren och dess närvaro. Den är fängslande, stämningsfull novell – som så många andra i Lyssnerskan. Tove Janssons övriga författarskap, möjligtvis med undantag för Bildhuggarens dotter, har hamnat i skuggan av hennes för all del underbara Muminböcker. Den som vill fortsätta att utforska det kan gott börja här.

Ibland talade hon med ekorren men aldrig när den var inom hörhåll. Hon skrev om den, förmodanden och iakttagelser, och drog paralleller mellan dem båda. Någon gång skrev hon förolämpande saker om ekorren, oförskämda anklagelser hon senare ångrade och strök över.
 – ur “Ekorren”

Mer om litteratur, kultur, noveller, tove jansson

Marina Tsvetajevas Brev till amasonen skrevs redan för 75 år sedan, delvis som ett svar till Natalie Barneys Pensées d’une Amazone (En amasons tankar) efter ett möte mellan de två författarna vilka vid tidpunkten båda levde i Paris i exil. Barneys bok är en uppgörelse med den manliga destruktiva kraften och i Tsvetajevas bok svarar hon amasonen i ett brev där hon beskriver den lesbiska kärlekens fördelar och dess eviga dilemma, barnet, och denna text är lika aktuell idag som när den skrevs, om inte rentav ännu viktigare.

Tsvetajeva hade själv relationer med både män och kvinnor, sättet hon beskriver kärleken mellan två kvinnor är dock något unikt. Inledningsvis skriver hon i detta brev om den samhörighet kvinnor endast kan känna varandra emellan och knyter tidigt ett visst främlingskap i det heterosexuella förhållandet till den ständiga dikotomin mellan parterna i ett sådant förhållande. I relationen mellan två kvinnor är det inte olikheterna som kommer skapa avstånd mellan parterna, istället är det moderskänslorna som nästan oundvikligen splittrar ett lesbiskt par. Där den ena, äldre, kan hantera sin modersinstinkt genom att ta hand om den andra, yngre, parten, har den yngre ingen möjlighet att leva ut sina moderskänslor och faller till slut i en ångest som leder till en splittring där hon tvingas till mannen. Moderskapet är starkare än sexualiteten, men detta val att övergå till det främmande skapar för alltid ett avstånd till den kvinna hon en gång, och kanske egentligen för alltid, älskat.

Tsvetajeva genomlyser skickligt problemet såsom hon upplevde det då, och visserligen finns idag andra möjligheter för kvinnor att få barn men det är ändå en mycket intressant argumentation som förs, bland annat om valet att adoptera, ett val som snart utesluts. Genom att skapa oöverstigliga skillnader mellan relationen med en man och den med en kvinna är det svårt att uppfatta vad hon egentligen tänker om de som likt henne själv lever med omväxlande med både män och kvinnor; klart är endast att det “kvinnliga broderskap” – inte systerskap, på den punkten är hon mycket tydlig – hon upplever ger en mycket stark känsla av tillhörighet som hon verkar sakna med en man. Till slut är det för Tsvetajeva som att möjligheten till sanna lesbiska relationer på lika villkor endast kommer att vara möjliga då kvinnor kan få barn med varandra, inte ensamma eller med någon annans hjälp, utan ett barn som är lika mycket dotter till båda sina mödrar.

Idag, 75 år senare, är denna fråga på nytt aktualiserad, senast under hösten genom den massiva kampanj som förts emot en ny könsneutral äktenskapslag och som byggt mycket på just barnfrågan. Det handlar där mycket just om barnets rättigheter men fokuserar väldigt lite på vad frågan egentligen handlar om, villkorslös kärlek. Tsvetajeva skrev i en tid då homo- och bisexualitet fortfarande till stora delar var tabu och skulle säkerligen glatts åt den relativa acceptans som nåtts idag, men den viktiga frågan kvarstår i sig själv fortfarande för henne; om alla har rätt till kärlek, varför ska då vissa begränsas i sitt liv av de val denna kärlek medför.

Mer om Marina Tsvetajeva, homoadoption, amasoner